Jesper. Var så god och helsa hans höggrefliga höga herrlighet tillbaka igen och säg, att han skall vara öfvermåttan välkommen. (Löparen bockar sig och vill gå, men Jesper ropar honom tillbaka igen och säger:) Hör, min vän, efter I sade, att hans höggrefliga höga herrlighet är ifrån ett främmande land, så vill jag, bara till min efterrättelse, veta hvad språk han talar?
Löparen. Han talar sitt modersmål, som är svenska, för han är född här i landet och har alla sina gods och sin egendom här. Men han har ifrån ungdomen varit i tjenst utomlands, och nu är han bara hitkommen för att helsa på sina gamla vänner här i landet och att se något efter sin egendom, då han sedan lärer resa ut igen. (Går bort.)
Fru Rangsjuk. Det låter likväl hurtigt att hafva en sådan titel som denne herre. Jag vet inte, hvad jag ville gifva till, om ert folk, min herre, när de bli skickade i era ärenden, kunde kalla er så, som denne löpare nu gjorde sin herre. Men à propos, medan jag kommer ihåg, en löpare måste vi väl också lägga oss till. De äro likvisst artiga till att ha, när man har sådana ärenden, hvarmed det är brådtom. (Till Ingeborg.) Hör, Ingeborg, gå nu ut och befall lakejerna, att de bära in stolar, och att de sen äro här inne tillstäds, om man skulle behöfva dem.
Sjunde scenen.
Leopold, förklädd i orientalisk drägt, hans löpare och två lakejer, i samma drägt, Fru Rangsjuk, Jesper, Lovisa, Ingeborg, Malena, Jespers två lakejer.
Leopold (företrädd af löpare, följd af tvenne lakejer. Det stötes i valdthorn.) Det är mig kärt, att jag ser herr generaldiktatören och hans kära familj må väl, och beder jag, att det inte illa må anses, att jag tagit mig den friheten att komma i dess hus.
Jesper. Det sker vårt hus derigenom en så stor heder, att vi hafva största orsak till att tacka ers höggrefliga höga herrlighet för den ära, han behagar göra oss.
Leopold. Jag tackar er, min herr generaldiktatör. Jag skall hafva den äran att berätta, att jag på många år tillbaka inte varit här hemma i mitt fädernesland, utan ute
