40
Hvad båtar mitt ljufliga läger,
Som våren med blomster beströr,
När hjertat den stillhet ej äger,
Som nöjena smakliga gör.
Ett pressadt hjertas klagan.
Se dagen gryr och morgonrodnan blänker,
Förrän mitt öga ännu blundat har;
För ljuflig sömn jag på mitt öde tänker,
Som hårdt förföljer mina ungdomsdar;
Det är det lugn, som jag om natten finner,
Att jag i ro min oro mig påminner.
Allt hvilar sig: den söta sömnen dödar
I denna stund all känsla och besvär;
Men fåfängt sig mitt qvalda hjerta mödar
Att domna från den oro det förtär;
En plåga kan förskingras och bortglömmas,
Men tusentals ej för ens tanke gömmas.
Min fordna fröjd ett bittert minne lemnat,
Att tanken ej vid den kan roa sig;
Osägligt qval har nu de nöjen hämnat,
Som syntes spela på min lefnadsstig;
De togo in med skäl mitt ömma sinne,
Men äro nu som törnen i mitt minne.
Hvad har jag nu för all min trohets låga,
En kärlek, som har trotsat lif och död?
Min matta kropp får sakna sin förmåga,
Och helsans kraft är tärd af sorgeglöd.
I, tårar, som mer tidt än regnet runnit!
Hvad har jag af min myckna jemmer vunnit?
I, långa år, I, sömnelösa nätter,
Som varit mina suckars tysta hvalf!
Du enslighet, som sorgen dubbelt sätter,
Och ökat det, hvaraf milt hjerta skalf!
I klippor, som mitt sorgerop besvarat!
Hvad är mig för mitt lidande förvaradt?
