Malcom Sinclairs visa.
Sist, när på ljuflig blomsterplan
Jag mina lam utförde,
Och satte mig, som jag var van,
Der jag bäst lärkan hörde,
Så kom till mig en gammal man,
Beprydd med silfverhåren,
Han såg mig ganska gunstigt an
Och helsade: God måren!
»Hör», sade han, »kom! Celadon,
Följ med mig litet stycke;
Lägg från dig dina lappris don;
Du skall få höra mycke».
Jag stod strax upp, lad’ flöjten bort,
Tog gubben uti handen,
Och kommo vi strax, innan kort,
Till obekanta landen.
Ett fasligt berg midt för oss var,
Det jag rätt häpna’ före,
Men gubben sade: ȁh, var karl!
Vi så ej hissna böre.
Säg! vet du ej, att veklighet
Har aldrig vunnit ära,
Men deremot manhaftighet
Ses alltid kransar bära.»
Häraf så blef jag fuller styrkt,
Men åter’gen förskräckter,
När gubbens hand med rostig dyrk
Åt bergets port blef sträckter.
