sådant kan ej undvikas, en följd af lagens efterlefnad, huru går det då med den antiqvariska forskningen? Jag fruktar föga bättre än vid ett landtbruk, der man egnar så mycken omsorg åt underhållet af gärdesgårdarne att föga tid blifver öfrig för brukandet af den inhägnade jorden.
Att sådana följder skola uppstå, om lagen vinner full tillämpning, derom är jag fullt öfvertygad, men den lilla erfarenhet jag under de sist förflutna tvenne åren kunnat samla, gifver dock icke — jag måste erkänna detta — ringaste anledning att förordningen af den 29 Nov. 1867 skall bättre efterlefvas än dess närmaste föregångare af den 17 April 1828. Visserligen anbefallas i § 12 Konungens befallningshafvande, konsistorierna samt vederbörande presterskap och kronobetjenter att i allt hvad på dem kan ankomma tillse att hvad i förordningen är stadgadt noga iakttages; men med all skyldig aktning för samteliga dessa myndigheter, synes mig dock detta vara något främmande för deras egentliga åligganden och det skulle icke förvåna mig om de i ganska många — och kanske de flesta — fall skola anse sig icke ega tillräckligt omfattande erfarenhet eller antiqvariska studier för att kunna tillbörligen kontrollera författningens efterlefnad. Det har äfven förefallit mig som om sjelfva akademien icke heller hyste så synnerligt stor benägenhet att låta lagen gälla i all dess stränghet. Uti instruktionen för Antiqvitets-intendenten, utfärdad den 7 Maj 1861, ålades denne, att till akademien eller riksantiqvarien anmäla endast sådana lagöfverträdelser, der genom åtal någon rättelse kunde vinnas. Af de många efter lagen fullt berättigade anledningar till åtal jag under min 5-åriga tjenstetid funnit, har jag på grund af instruktionens föreskrift blott ansett mig böra anmäla en enda förseelse, men denna anmälan har icke så vidt jag kunnat erfara, föranledt någon åtgärd. Likaledes om man också ej tillåtit, så har man dock icke med den kraft lagen lagt i akademiens händer, sökt förhindra enskilda personer att samla fornsaker, bland hvilka naturligtvis ett stort antal måste finnas, som ehuru jordfynd eller hemtade ur våra kyrkor aldrig varit i vederbörlig ordning hembjudna; och i de uppgörelser som träffats med flera af våra fornminnesföreningar har akademien i detta fall gjort ganska tydliga medgifvanden. Jag vill ej bestrida att dessa koncessioner kunna vara lika nödiga som billiga och att de lemna hedrande bevis på akademiens erkännande af
