förhållande äro, tror jag, för herrarne litet hvar bekanta, så att de ej här behöfva omtalas. Fosterlandskärleken har sedermera framkallat fornminnesföreningarna: de hafva uppstått genom behofvet att taga reda på allt hvad som sedan längst framfarna tider tillhört vårt land. De representera den privata fornforskningen. Vår historia har ifrån att blott vara en statens historia, eller en historia blott om det offentliga lifvet, under senare tider vuxit ut till en historia äfven om det enskilda, om lifvet så att säga inom hus, om folkets vanor och plägseder, om dess kultur under olika tidsåldrar. Fornminnesföreningarna hafva gjort till sin uppgift, att tränga ned i det enskilda lifvet, till folkets innersta rot, och fornforskningen har, jag är derom förvissad, derpå gjort en ej obetydlig vinst. Jag nämnde i förmiddags att många, till hvilka äfven jag vill räkna mig, ansågo det för besynnerligt att staten ännu så envist fasthåller vid de fornforsknings-privilegier, han från förra tider ärft, då forskningens frihet i allmänhet är för länge sedan proklamerad. Det finns numera ingen vetenskap, hvars idkare ej eger full frihet att göra alla de rön och samlingar han för sina studier behöfver, fornforskningen ensam undantagen. Jag förnekar visst icke statens skyldighet att skydda och värna den andliga kulturen, och jag håller fast vid hans förbindelse att söka bevara fornforskningens lätt förstörda eller förskingrade material, så långt detta utan rättskränkning är möjligt; men deremot vill jag icke att statens omsorger skola sträckas ända derhän, att de fornforskare, som icke äro i den vetenskapliga statsinstitutionens omedelbara tjenst — om några sådane händelsevis skulle uppträda — alltjemnt belastas med officiela tillståndsbevis och en mängd vilkor och förbindelser, som måste förminska deras nit för sjelfva saken. Att här förena stridiga intressen, alla med berättigade anspråk att icke förbises, möter visserligen — det medgifver jag gerna — stora svårigheter; men just deruti ligger en uppmaning att söka öfvervinna dem, och detta kan icke ske på annat sätt, än genom att ärligt uttala sina åsigter och på samma gång möjligen belysa sjelfva frågan. Det är från denna synpunkt, jag utgått, då jag förordat tillsättandet af en kommitté. Man har sagt att det icke vore lämpligt att till Kongl. Maj:t ingå med något förslag i ämnet, innan svar meddelats på den af Svenska Fornminnesföreningen redan aflåtna underdåniga skrifvelsen. Jag vill ej bestrida detta, men i den omständigheten bör åtminstone icke ligga något giltigt skäl för
