Lagstiftningen kunde föga eller intet uträtta till skyddande af våra fornminnen, lika litet som kringresande intendenter, inspektörer m. m. Vi hade redan nu alltför många dylika; och tal. trodde att antalet snarare borde minskas än ökas.
Dr Granlund protesterade mot hr Bergstrands åsigt, hvilken gick ut på en decentralisation till ytterlighet, motsvarande just hvad vi nu egde. All garanti för bevarandet af våra lösa fornminnen skulle på detta sätt försvinna. Med anledning af den nästföregående talarens yttrande anmärktes att vi, i stället för att ega för många tillsynesmän för våra fornminnen, hafva allt för få sådana. I annat fall skulle man säkerligen ej i går fått höra den allmänna klagan öfver vandalismen.
Frih. Hermelin förklarade sig vara af alldeles samma tanke som en föregående tal. derom, att genom folkskolelärarne mycket skulle kunna göras för fornkunskapens spridande bland folket. De akademiens stipendiater, som i fornforskningens ändamål berest en större eller mindre del af landet, torde allesammans kunna intyga det nit och intresse för våra fornminnen folkskollärare ådagalägga öfverallt, då de en gång kommit till insigt om deras vigt och betydelse, såsom ett element i vårt nationella lif, vår kulturhistoria.
Lektor Blomstrand fäste uppmärksamheten på önskligheten af att 1867 års förordning blefve åtminstone en gång om året uppläst i kyrkorna. Allmogen är nu på många ställen nästan obekant med dess innehåll, hvilket vore lätt förklarligt, då den endast en gång fått höra henne.
Intendenten Lagerberg instämde i en annan tal:s yrkande att föredrag i fornkunskapen måtte hållas af dertill lämpliga personer, och detta desto hellre som tal. sjelf varit i tillfälle att se, huru eftersökta populära föredrag i vida torrare ämnen kunna vara. Tal. hade neml. sjelf öfver numismatiken hållit elfva föreläsningar i Göteborg, hvarje gång för fullt hus. Han hemstälde derföre om resolution i enlighet med hr Eichhorns förslag och det af hr Hagberg deri gjorda tillägget.
Ingeniör Bergstrand trodde att intendenter och stipendiater skulle göra bästa nyttan genom att resa ikring till kyrkomuseerna och der hålla upplysande föredrag. De stora museerna blifva tråkiga, enär det är omöjligt för en menniska att kunna se så mycket på en gång. Omöjligt vore det också att kunna på en
