brast, och ett och annat blef temligen ”rått och ofullkomligt”, så får man besinna att en forntidens man lika litet som en nutidens kunde vara mästare i alla riktningar. Af sed eller tvång nödgades man sjelf förse sig med det hufvudsakligaste af hvad man behöfde: kläderna förfärdigades af qvinnorna; skorna skar och sydde man sig sjelf af det hemgarfvade lädret; huset timrade de sjelfve upp, som ville hafva det bygdt; redskapen för åkerbruket, jagten, fisket, striden, — allt måste i de flesta fall tillverkas i hemmet.
Men våra förfäders behof voro i allmänhet små. De utförde till utlandet handelsvaror för vida mer än de derifrån införde, och af de skatter i guld och silfver, som årligen uppgräfvas ur vår jord, nedlagda der för 500 till 1000 år sedan, är säkerligen den vida öfvervägande delen ärlig betalning för alstren af våra förfäders arbetsamhet och sträfsamhet, mot den del, som vikingarne hemförde såsom byte från sina härfärder. Vi exporterade redan under den hedniska tiden och början af den christna, i mängd jern, koppar, hvete, malt, hudar, kött, hästar, talg, ister, tran, honung, vax, ull, pelsvaror, — hvaraf en del, af det allra finaste slag, t. ex. zobelskinn, enligt Jornandes intyg såldes till Rom genom förmedling af flera andra folk (Commercio interveniente per alias innumeras gentes) — bernsten, ja äfven trälar och trälinnor. Om handeln med trälar berättar araben Ibn-Foszlan. Äfven lärft och andra tyger tillhörde Sveriges utförselvaror, enligt en uppgift i Wisby stadslag.
Införseln af främmande handelsvaror var deremot jemförelsevis obetydlig. Införselvarorna voro kläden och vin, specerier, rökelse, siden, skarlakan och pell (en slags damast), perlor, silke, dyrbara vapen, bland hvilka de damascherade från Orienten voro mycket eftersökta. (I Kalmar län har funnits ett svärd med kufiska charakterer i guld, och välska svärd omtalas i sagorna.) För öfverskottet af sin utförsel togo nordboerne klingande metaller, dels pregladt mynt, dels plansar eller stänger, dels smycken och dyrbarheter af allehanda slag. Köpenskapen inom landet förmedlades af kringvandrande birkarlar, alldeles såsom af våra vestgöta-gårdfarilandlande nu för tiden; och i brist på ädla metaller eller klingande mynt begagnades vadmalsbundten (vadmal eller vadmål = ett visst mål eller mått af tyg, en våd) såsom allmänt bytesmedel, enär ett visst pris en gång för alla derpå var satt. Hvad
