norska sniderierna vore införd från några irländska kloster, huru kunde man då förklara, att samma ornamentik allmänt förekommer på de svenska runstenarne, äfven de allra äldsta, och synes noga hänga tillsammans med hela denna art af minnesskrift? Näppeligen kan man antaga, att de svenska runmästarne gått i lära, vare sig i Irland eller England, i synnerhet då det är bekant, att de förste missionärer, som i Sverige predikade kristendomen, kommo från ett helt annat håll; att de, såsom Rimbertus berättar, af sjelfva konungen fingo lära sig skrifva runor, och då en gammal anglosachsisk handskrift intygar, att runskriften stammar från norden (”in gente Nortmannorum primitus inventæ”). Dessa tvifvelsmål och denna oppositionella stämning hade utvecklat sig till bestämd motsägelse, sedan talaren sett Westwoods 1868 utgifna dyrbara verk, som innehåller afbildningar från de märkligaste anglosachsiska och irländska handskrifter af ifrågavarande slag. Talaren hade då visserligen i de irländska munkarnes arbeten funnit prof af en särdeles fint utbildad drak- och ormslinge-ornamentik, liknande den nordiska, men använd på ett olika sätt och af en i viss mån annan karakter. Det visar sig nemligen, att denna art af ornamentik icke användes enbart, utan såsom ett i ett helt annat slags ornamentik upptaget element, hvilket dessutom är både symmetriskt anbragt och tillika i sin inre anordning företer en viss symmetri och regelbundenhet. Det synes derföre mer än antagligt, att de irländska munkarne funnit behag i dessa nordiska ornament och derföre upptagit dem ibland öfriga motiv, som kunde användas vid utsirningen af deras handskrifter. Uti norden, på runstenarne, på de norska träkyrkornas sniderier visar sig åter, att denna ornamentik är hemmastadd och fritt utvecklad; här gestaltar hon sig i enlighet med sin natur till en alldeles fri, fantastisk lek, utan all tanke på symmetrisk anordning och utan inblandning af geometriska eller andra regelbundna sirater. Hela denna drak- och ormslinge-ornamentik är utan tvifvel urgammal i norden och sammanhänger nära med det fantastiska elementet i våra myter och fornsagor: hon är alster af samma inbillning som skapat Midgårdsormen, Fenrisulfven, Sigurd Fafnesbane o. s. v.
Dr Montelius yttrade, att om vi kunna uppvisa, det hela den nordiska prydnadskonsten utvecklat sig från en enkel och naturlig början till en allt större fullkomlighet och sålunda följt lagarne
