Till skonsamhet och mildhet i omdömet mana ordspråk sådana som dessa:
Din nästas synd du täck väl till, om du din egen ej veta vill.
Den som vill straffa mig och mitt,
han gånge först hem till sig och sitt;
finner han intet fel med sig,
så komme igen och straffe mig.
Uti ordspråken sitter folkets rättsmedvetande till doms, och det finnes väl ingen last, som i dem ej blir gisslad, ingen dygd, som ej blir upphöjd. Dygd i allmänhet prisas i följande och dylika:
Dygd gör ädel.
Dygd vinner fägring.
Dygd och mandom få fullt bo.
Dygdens trä bär dägelig frukt.
Dygderik är mer än rik.
Liten magt är om den heder ingen dygd följer.
Tomt skryt och stortalighet, sjelfberöm och högfärd straffas utan skonsamhet. För den högfärdige predika ordspråken:
All högfärd får ond ände.
Dygd och högfärd sämjas icke.
Han låtsar icke vara örat af soen
heter det om den föraktlige, som förhäfver sig. Och om den som ej kan bära sin upphöjelse:
Ingen rakknif skar så skarpt som bonden, när han herre vardt;
och: När paddan kommer till välde, vet hon intet återhåll
Det skall starka ben till att bära goda dagar.
Bondaktigt och olämpligt pynt och prål, under hvilket ändock råheten alltjemnt sticker fram, gisslas i språket:
Grann som en grind, der svina krypa ut och in.
Fägring utan blygsamhet får intet lof.
Fägring utan tukt är som ros utan lukt,
heter det; och att skönheten tyvärr stundom ej är främmande för falskheten, erinrar ett ordspråk, som redan mot slutet af 12:e århundradet anföres såsom gammalt:
Falskhet är ofta under fagert hår, —
en prydnad, som våra förfäder skattade ganska högt.
