Den skrytsamme förödmjukas med ordspråken:
Eget ros är elakt os.
Han slår stora spikar af litet jern.
Han är rik hemma, men vet ej hvar han bor
Stora ord fylla icke säcken
Stora ord och rädda hjertan.
Stora ord och liten magt har hin onde sammanbragt.
Om en ädel stolthet talar deremot det ofta i sagorna återkommande:
Värre är spott än skada.
Men det saknas icke heller löften för den ödmjuke, såsom detta:
Ödmjuk tjenst får hög lön.
Andra varna för höghetens faror, t. ex.
Ju högre kall, ju större fall.
Regera är skinande träldom.
Smickraren och den falske träffas af ordspråken:
En lismare har silketunga, men blaggarn bak.
Färgad lögn är sanning lik.
List får sällan trefnad, ty falskhet slår sin herre på halsen; o. s. v.
Deremot prisas sanning och redbarhet, ordhållighet, heder, ärlighet och uppriktighet i de vackra ordspråken:
Mans ord mans ära
Hellre från din jord än ifrån ditt ord.
Men att vi äfven i detta hänseende haft en tid af djupt förfall inom vissa klasser, vitnar det klagande medeltidsspråket:
Svek och sqvaller äro nu landets alster
Tacksamhet inskärpes bland andra i följande:
Tacklös gerning är alltid tung.
Håll det träd i ära som du har skugga af.
Om den otacksamme heter det:
Föd kajan, hon gifver dig skarn till lön.
Till tålamod under betryck och svårigheter mana bland andra dessa:
Aldrig är dag så lång, att ej kommer qväll en gång.
Bida och lida stillar mycken qvida.
Försigtigheten är ett framstående drag i den nordiska folkkarakteren, aldrig den feges, utan den betänksammes, parad med
