modet till klok mandom; och den som en gång tager sig före att i system ordna våra ordspråk, får åt försigtigheten inrymma ett långt kapitel, och främst i detsamma må han sätta Odins visdomsord:
Oklok man tror alla vara vänner som mot honom le. Åt en
dig förtro, ej åt den andre; verlden vet hvad tre veta.
Ordspråken säga:
Bråköp är ångerköp.
Du skall ej kifva med din fogde och din prest.
Går du i dans, så se till hvem du tager i hand.
Hastigt råd har ånger i följe.
Litet grand spiller ofta godt öga.
Man slår ej ut det fula vattnet förr än man fått det rena.
Skog hafver öron, mark hafver ögon, o. s. v.
Andra påminte om vådan af lättrogenhet, t. ex.
Lofs visa är ofta qväden.
Ljufver sång dårar fogel mång.
Syn är bättre än saga.
En gång narrad är ingen skam, det är värre när det är två.
Men det heter också:
Först skall man tvifla och sen skall man tro;
en sinnrik påminnelse om att det försigtiga tviflet väl vore en dygd, men ej ett partiskt och halsstarrigt vidhållande af tviflen, sedan pröfning visat deras ogiltighet.
Om att ”skenet bedrager” erinrade flere, såsom:
Djupa strömmar löpa tyst
Döm ej hund efter håren.
Orm är ofta under blomstrande buska.
Ofta är skarlakanshjerta (det förträffligaste) under vadmalskappa
Det är ej allt guld som glimmar, ej allt elfenben som hvitt är;
hvilket sista redan på 1100-talet anfördes såsom ett gammalt ordspråk.
För vänskapens opålitlighet varnar det gamla välkända språket:
Medan min tunna rann, kände mig både qvinna ocht man;
När hon vände igen att rinna, kände mig hvarken man eller qvinna.
och detta:
Många vänner, när minst tränger;
och ett kännemärke på förändring i ett vänskapsförhållande uttalar den fina anmärkningen:
Grått är mellan vänner, då gåfvor räknas.
