Om ett riktigt uppskattande af vänskapens betydelse vitna också dessa satser:
Bättre sargad af sin vän än kysst af sin ovän.
Bättre få vänner trygga än många som gå till rygga.
En bjert motsats mellan folklynnet i norr och söder om Östersjön visa visan och ordspråket i fråga om dryckenskap och fråsseri. Tysken prisar och nordbon risar dessa laster, om än den senare ock stundom talar om ”svek i dryckjom”; men det är då icke måttligheten och återhållsamheten, utan sveket, som han tadlar. Det är också nästan det enda svenska ordspråk, som skulle kunna uppletas från äldre tid och tydas såsom ett dryckenskapens lofprisande. Den svenska urgamla folkpoesien säger:
Ej sämre vägkost man har på resan
än dryckenskap mycken. —
Glömskans häger öfver ruset hvilar.
Fatta bägarn, men drick till hofs.
Hjordarne veta när hem de skola
och gå då från betet;
men ovis man vet ej mål för sin mage.
Den skall nyktert lefva som råd skall styra.
Den som vill lefva länge och väl,
han äte och dricke med skick och skäl.
Der ölet går in, der går vettet ut.
Drinkare bli stympare.
Dröm och drucken mans ord äro lika.
Man skall föda sig, men ej göda sig.
Drucken vis är nykter galen.
Drucken om aftonen som en björn,
om morgonen som en skjuten ōrn.
Öl och vin göra ofta folk till svin.
Ett medeltidsordspråk säger väl:
Godt är hafva mycken mat och många helgedagar;
men tydligen blott på spott om fråssaren och lättingen.
I de tyska äkta folkvisorna och ordspråken får man deremot länge förgäfves söka efter något lofprisande af måttlighet och ordning, men stöter i stället öfverallt på liderliga ”schlemmerlieder”, supiga till form och innehåll, så att man, om man endast derefter ville döma, lätt skulle tro, att tyskarne vore det liderligaste folk i verlden. Att dricka skildras såsom det bästa arbetet, glasens klang är den ljufvaste musiken, den djupa källaren prisas såsom den grufva, ur hvilken guldet beqvämt låter
