hemta sig, framqvällande smält och färdigt ur malmgången, och täflingskampen med bägaren är den ädlaste tornering, vid hvilken den mest druckne såsom segrare behåller valplatsen.
Lika stor motsats eger rum emellan de tyska och de svenska ordspråken om slöseri och sparsamhet. De svenska ordspråken säga:
Allt för rund gör vällingen tunn.
Bättre är spara från brädd än från botten.
Den som ej sparar skillingen får icke dalern.
Den som sår penningar skördar armod.
Han har en het mage som smälter stenhus.
Öda gör öde.
Öfverflöd gör hungersnöd.
Samma är förhållandet med ordspråken om fattigdom och rikedom. De svenska tala hufvudsakligen om förnöjsamhet utan afund, t. ex.
Den gråter ej guld som guld ej egde.
Den qvarnsten maler ock som under ligger.
Flyter det intet, så dryper det intet.
Han är icke fattig som råder öfver sitt.
Har man ej skepptals, så har man skedtals.
Hönan lefver så väl af sitt krafs, som björnen af sitt rof.
Ilt (ondt) är ej godt, förrän värre kommer.
Litet kan vara nog, och mycket - - för litet.
Litet moln ger ock regn.
Mycken är maten i Guds källare.
Rik nog som nöjd är.
Rikedom har harhjerta, — eller — gör oro.
En vemodig klagan ligger väl i dessa:
Den rikes ord är Salomos snack,
den armes tal får ingen tack.
När den rike faller af, samlas hvar man till hans graf;
när den arme tages bort, kommer knappast en för port;
men dylika finnas ej många. Men om än förnöjsamheten med det lilla framhålles i de svenska ordspråken, skall man bland dem förgäfves söka efter något beprisande af tiggeriet, som man deremot finner i en ofantlig mängd tyska och andra främmande ordspråk. De tyska samlingarna hvimla af uppsluppna, humoristiska och sentimentala språk och verser till armodets och tiggeriets pris. Knappast på någonting har det tyska folket användt mera ”geist” och ”witz”, än på att prisa fattigdomen och tiggarväsendet. I öfvergifven tiggarlycksalighet prisar man huset, som ofvantill är tomt
