och nedantill ingenting uti, hvars ena hälft tillhör juden och den andra är pantsatt, hvars enda husdjur äro allehanda ohyra, ty t. o. m. råttorna har hungern längesedan drifvit bort. När husfadren reser sig, så rör sig allt hans gods. Han eger visserligen en penningekista, men han har förlorat nyckeln. Han är rik derhemma, men hans gods ligga i månen. Vid hans bröllopp slog armodet luta och eländet var piparen. Bruden hette lumpgrann, och brudgummen trasvarg, o. s. v. Fattigdomen framställes såsom fadern till skarpa hufvuden och alla konster; den har bygt alla städer, den är god för många ting, t. o. m. mot podager; men rikedomen framhålles såsom dumhetens moder, och den bästa födan är — ”geschenkt gut”. ”Betteln is ein orden,” heter det. ”in dem mancher herr geworden.” ”Viele handwerke: betteln das beste.” ”Bettelstab nährt, buchstab verzehrt.” o. s. v. Tiggeriet kallas också ”das güldene faule handwerk”.
I närmaste sammanhang med detta de tyska ordspråkens och öfverhufvud den tyska folkpoesiens lofprisande af armodet och utsväfningarna vid bägaren, står den lätjans humor, som deri lika ofta uttalar sig; och detta sammanhang angifves i orden: ”Der faulenz und der lüderli sind zwei gleiche bruderli.” Tiggeriets och lätjans lycksalighet gå hand i hand med hvarandra. Arbetaren skall hafva ett bröd, den late skall ha två.
”Wer früh aufsteht, der viel verthut;
wer lang schläft, den nimmt Gott in hut.”
Ein jeglicher bauer muss haben sein ruh’,
Gott Vater im himmel ruht selber dazu.”
Fru Ludelei spinner icke, emedan hon icke har någon rock, och när hon får en, då först spinner hon allsicke.
Den tyske bonden arbetar, såsom slättbon i allmänhet, ej med någon stor brådska, går med långsamma steg till arbetet och derifrån. Han säger ock: ”Nur langsam voran! Eile mit weile! Schnell spiel übersieht viel.”
Dock saknas i de tyska samlingarna icke alldeles sådana ordspråk, som mana till arbete och tala om dess välsignelse.
Bland våra ordspråk deremot bildar den del, som handlar om arbetets och den raska handlingens pris, ett så att säga riktigt väl fyldt ymnighetshorn, och man blir vid exempel på sköna och kraftiga språk blott tveksam om valet. Några få ex. ur mängden:
