Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne34sven).pdf/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
5
SPÅR EFTER FENICISKA KOLONIER I SKANDINAVIEN.

kusttrakten spridd från Kivik åtminstone till Villfara-högen (på gränsen mellan Wranarps och Wallby egor), ty i denna hög funnos på en sten uthuggna till en del samma figurer, som på stenarne i Kiviksgrafven (Bronsåld. sid. 130). Vi hafva på ett annat ställe anmärkt, att ett sådant monument som det vid Kivik ej kunnat åstadkommas utan en talrik folksamlings gemensamma verksamhet. Här synes således hafva funnits en talrik fenicisk koloni.

Nu torde en fråga framställas: om detta varit en enskild händelse, en tillfällighet eller om det feniciska folket ofta brukade utsända kolonier till främmande länder; och i fall de det gjorde, skulle man måhända vilja veta, af hvad anledning det skedde och på hvad sätt det tillgick? Derom har d:r Movers samlat de mesta och säkraste underrättelser; han har, af alla författare jag känner, grundligast utforskat fenicernas historia och i sitt klassiska verk Die Phoenizier har han fullständigt beskrifvit detta folks bruk, plägseder och handlingar.

I 2:dra bandets 2:dra del har han beskrifvit feniciska folkets kolonier och dessas historia. Sid. 4 yttrar han, att kolonier, i detta ords vidsträcktaste bemärkelse, hafva utgått i större mängd från Fenicien än från något annat land i den gamla verlden. De kolonistäder som Tyrus anlagt voro enligt ett uttryck hos Curtius utspridda nästan öfver hela verlden[1] De voro af flere slag: politiska, merkantila, o. s. v. Enligt Eratosthenes, en af forntidens trovärdigaste författare, skall Tyrus hafva anlagt vid pass 300 städer vid vestkusten af Afrika, och redan under höga ålderdomen med kolonier betäckt en stor del af Spanien. Orsakerna till dem var väl oftast öfverbefolkning.

På den smala kuststräckan, der detta folk hade sina största handelsstäder, samlades efter hand för vinnings skull en sådan mängd af menniskor från skilda håll, att oordningar lätt uppkommo, hvarigenom statsmakterna voro nödsakade att tid efter annan utsända som kolonister det öfverflödiga folket, som der var onyttigt och kunde blifva skadligt, men i kolonierna kunde blifva nyttigt för sig sjelfva och för moderlandet genom att odla jorden, drifva bergverk eller genom andra sysselsättningar, såsom att samla och till moderstaten sända åtskilliga för dess handel nyttiga alster.

  1. Curtius, IV. 4. 20. Coloniæ certe ejus orbe toto diffusæ sunt.