hvarje graf en eller annan anträffats. Vid betraktande af denna blandning, som man kanske ej väntat sig under en så aflägsen tid, framstälde sig den ännu ej besvarade frågan, om denna blandning försiggått här, eller om den egt rum redan före invandringen till vårt land. Ej blott den likhet, som visar sig mellan de i stenålderns grafvar funna skallarne och de nu lefvande svenskarnes hufvudskålar, utan äfven andra omständigheter göra det ganska sannolikt, att vi som nu bygga och bo i Sverige äro ättlingar af det folk, som innehade landet redan före stenålderns slut, ehuru blodet utan tvifvel starkt uppblandats genom större eller mindre invandringar under mellantiden. Förr var man böjd för att antaga ett alltför starkt afbrott vid stenålderns slut. Att Sveriges invånare redan under senare delen af nämnda period höjt sig något öfver det ursprungliga tillstånd, då menniskan lefver endast af fiske och jagt, visas deraf att man i flere svenska grafvar från stenåldern funnit ben af husdjur, af nästan alla dem, som ännu äro de vigtigaste.
Rektor Bruzelius: Det väsentligaste af hvad jag ville
säga är redan yttradt af doktor Montelius. Jag vill blott
tilllägga, att man från bronsålderns grafvar har exempel på
kortnackiga hufvudskallar. I en halländsk graf från denna period
har jag funnit ett skelett med bronsringar om båda armarne,
hvilket var bestämdt kortnackigt. I beskrifningen öfver detta
fynd[1] har jag nämt, att det är en af stenålderns män som
öfverlefvat början af den nya kulturen och innehaft en särdeles
framstående ställning. Fyndet visar nämligen, att typerna hafva
öfvergått från den ena åldern till den andra. Om möjligen
kranierna kunna ändras, är svårt att afgöra, men säkert är att såväl
under stenåldern som under bronsåldern funnos både
dolikocefaler och brakycefaler. Af kranierna i Köpenhamns museum
höra tre fjerdedelar till de förra och knapt en fjerdedel till den
senare gruppen.
Professor Nilsson: För 40 år sedan yttrade jag, att de
första invånarne Skandinavien voro vildar, och att de nyttjade
- ↑ I »Annaler for nordisk Oldkyndighed og Historie», 1854, sid. 347 och följande.
