de tillslagna flintorna såsom sina redskap och verktyg, men jag hade då icke några andra vildar att anställa jemförelser med än Grönländarne. Jag hade nämligen då från Grönland erhållit åtskilliga stenredskap och derföre sade jag, att de första innevånarne här i Norden förde samma lefnadssätt som Grönländarne och nyttjade samma slags verktyg och vapen, samt kom sålunda att säga, att det var samma folk som då bebodde vårt land, och som nu bebor Grönland. Jag vill dock erinra, att då voro Lappar och Grönländare ännu icke skilda af vetenskapsmännen utan sammanfördes under namnet Hyperboreer. Två år senare sade jag uttryckligen på sid. 6 i förordet till mitt arbete om Skandinaviens urinvånare att, om Eschricht haft ett Lappkranium att jemföra med det af honom beskrifna kraniet ifrån Möen, så skulle han hafva funnit, att dessa voro lika. Sedermera har jag likväl funnit, att i stenåldersgrafvar anträffas hufvudsakligen dolikocefaler och dessa till en stor del nära nog liknande de nuvarande invånarne här i Skandinavien. Märkligt är dock, att öfverallt har man funnit bland dolikocefalerna ett och annat kranium, som varit anmärkningsvärdt kort och snarare brakycefalt än dolikocefalt. Dessa korta kranier har jag trott tillhöra om icke Lappar, ty de visa icke den Lappska typen, så åtminstone en folkstam som bott här före det dolikocefala och mäktigare folket, af hvilket den synes ha blifvit förträngd eller gjord till slafvar. Detta anser jag kunna vara orsaken, hvarföre vi finna spår af båda stammarne i samma grafvar. Att den dolikocefala typen är densamma som den ännu rådande är sant, men vi kunna icke neka till, att flere invandringar skett sedan stenåldern, och vi hafva för öfrigt icke någon fullständig samling af bronsåldersfolkets kranier. Jag har väl sett ett och annat sådant, och uti mitt pastorat i Skåne finnas i gamla grafvar åtskilliga skelett från bronsåldern. En invandring, som dock utan tvifvel skett till Sverige, var Uppsvearnes med Odinskulten; och att dessa voro ett annat folk än Göterna, som bodde här förut, synes mig onekligt, ty från dessa skilde de sig både till dialekt, utseende och sinnelag. Oaktadt vi sålunda icke kunna neka till, att hufvudskålsformen hos vårt folk ännu är hufvudsakligen densamma som under stenåldern, så böra vi deraf icke draga några förhastade slutsatser, enär senare invandringar af andra folk med bestämdhet kunna påvisas.
