kritiseras, var genomträngd af en starkt kritisk anda vid läsningen, har jag icke kunnat finna något som ej äfven för den strängaste vetenskapliga kritik håller streck. Jag skall genomgå afhandlingen från början till slut och visa, huru sanningen öfver allt framgår ur dess ord.
Professor Nilsson utgår från den åsigt, att bronsen blifvit införd i Skandinavien i första hand af fenicerna eller åtminstone af ett semitiskt folk. När man, liksom doktor Montelius, antager, att bronsåldern började i Norden år 1000 före Kr., och vet, att fenicerna började sina färder vesterut år 1200 före Kr., d. v. s. då hegemonien i deras land öfvergick från Sidon till Tyrus, så ligger det nära till hands att kombinera dessa båda tidpunkter. Fenicerna i moderlandet skrefvo icke mycket, men uti deras kolonier var förhållandet annorlunda. Från sjelfva Fenicien känna vi icke många inskriptioner, då vi deremot från kolonierna känna icke mindre än 175 stycken, och der finnas icke blott inskriptioner, utan äfven ristningar, då deremot den första gravyren helt nyligen, för ett år sedan, blifvit funnen i Fenicien, hvilket bevisar, att äfven moderlandets invånare sysselsatte sig med dylika saker, då de så ville. — I professor Nilssons afhandling säges först, att de första bevisen för bronskulturens feniciska ursprung äro hemtade från Kiviksmonumentet i Skåne. Detta monument öfverensstämmer också i hufvudsak med grafvarne i Fenicien, dock med den skilnad, att de feniciska grafvarne icke äro gjorda af stenar satta bredvid hvarandra, utan äro inhuggna i klippan. Hvad är orsaken till detta? Jo, att bergen i Fenicien äro af vulkaniskt ursprung och ofvan betäckta af ett poröst lager af sandsten, hvilket lätt låter sig urhålkas. I Norden deremot kunde detta icke ske, emedan bergen der äro hårdare och folkets verktyg ej voro egnade att genombryta dem; derföre måste de taga de stenar som funnos lösa, för att af dem forma sina grafkammare, hvilket de dock gjorde på samma sätt som i moderlandet. Professor Nilsson har läst inskriptionen från höger till venster, deri fullt öfverensstämmande med de flesta semitiska språk och äfven med sjelfva figurernas tydliga mening, ty läser man från venster till höger, så kan af dem ej fås någon betydelse. På sid. 3 i hans afhandling läses: »På midten af första stenen ses en kägelformig figur, Baals symboliska bild.» Likheten är verkligen så slående, att den
