d:r Landbergs erfarenhet att stödja sig vid, så kan frågan anses så utredd som den kan blifva. Jag vill emellertid anföra ett musikaliskt bevis för professor Nilssons åsigt. Alla tonverktyg äro bygda efter vissa principer, hvilka äro så bestämdt åtskilda, att en förvexling mellan de asiatiska och afrikanska är alldeles omöjlig. De svenska forninstrumenterna uppgå till det stora antalet af 30, men bland dem alla finnes icke ett enda, som är bygdt efter den afrikanska principen. I Norge deremot har ett instrument af denna princip blifvit afbildadt på en kyrkdörr. Namnet på detsamma kan jag icke säga, men att det tillhör den egyptiska eller feniciska principen är visst. Denna är den samma, efter hvilken grekerna bygde sin lyra, nämligen oxhufvudet med hornen. Det finnes en massa instrument från Egypten, som äro bygda på samma princip. Nu är det klart, att detta instrument ovilkorligen måste hafva kommit hit från Egypten eller Fenicien. Att det varit ett folkinstrument och allmänt omtyckt bevisas deraf, att det blifvit afbildadt såsom ett minne på kyrkodörren. Nu finnes detta instrument väl icke i Sverige utan i Norge, men då vi veta, att musikinstrument så väl alstras nya som dö ut, så kan man också antaga, att detta norska instrument blifvit speladt i vårt land. Det är t. ex. blott ett halft år sedan jag fick reda på ett nytt instrument, som omtalas i de gamla sagorna och kallas Langelejk; det finnes ännu i Norge och på Island. Och i Dalarne har jag hört, att ännu skola finnas andra instrument, som för öfrigt äro utdöda i vårt land. Antingen hafva nu våra förfäder rest till Fenicien och fört hem detta instrument, eller ock hafva feniciska kolonister fört hit det samma; något annat alternativ gifves icke. Jag har velat nämna denna omständighet för att i min ringa mån gifva ett bidrag till bestyrkandet af den åsigt, som professor Nilsson från början framlagt, och som jag har många andra skäl att hylla. Jag tror icke, att man skall kunna förkasta dess historiska betydelse.
Professor Nilsson: Jag anser det vara högst angeläget för
mig att besvara d:r Montelii anmärkningar, men de äro så
mångfaldiga och vidlyftiga, att jag får be honom vara god att i få
ord antyda hvar och en af dem, så vill jag sedan besvara hvar
och en särskildt. — D:r Montelius har sagt, att fartygen på
