bredvid slädan; på en annan ligger en gran och på ännu en annan ett löfträd på ett dylikt s. k. fartyg, hvilket allt synes mig vara bevis för den mening jag uttalat. På andra ritningar synas menniskospår framför slädorna. Om mötet icke illa upptager min åsigt, så tror jag, att detta lyckliga fynd bör räddas, ty det finnes icke många sådana slädar qvar i landet. Nästan alla hällristningarna äro således, enligt hvad jag tror, taflor ur det dagliga lifvet. Fartygsafbildningar finnas emellertid också, men de figurer, som skola anses såsom sådana, måste hafva rostrum och vara besatta med män, och när fornfolket höggo mansbilder, så satte de hufvuden på dem, hvilket vi också se på de fartyg som äro försedda med åror.
Amanuensen Eichhorn: Jag vågar icke uppträda i denna
fråga, som ligger så långt från området för mina studier, annat
än för att lemna en belysning från mitt kunskapsfält, icke till
frågan om fartygsformerna på hällristningarna, utan till frågan
om möjligheten af ett forntida österländskt inflytande i Norden
af den beskaffenhet, att det icke kan hafva gått den sydöstra
vägen, utan måste tillhöra en kultur, inkommen efter de
principer, som professor Nilsson med så stor lärdom och
skarpsinnighet förfäktat. Det är en företeelse som vi ganska litet känna
till, nämligen svenska folkets färgsinne och färgkombinationerna
inom den svenska odlingen. Vi svenskar känna ännu icke,
åtminstone ej i allmänhet, att våra folkdrägter, våra väfnader, så
vida de äro ålderdomliga, och färgutstyrseln på våra gamla
husgeråd enligt alla kännares omdöme förete så afgjordt och
omisskänneligt österländskt slägtskapstycke, att derom icke kan vara
något tvifvel. För denna slägtskap kan dock ej uppvisas någon
förmedling öster ut, d. v. s. med Ryssland och de andra
slaviska länderna, utan den hänvisar på ett direkt hopp till
Orienten, till Arabien och kanske till Egypten. Man känner
nämligen fullkomligt tyskarnes, magyarernas och de slaviska folkens
färgkombinationer, i synnerhet i deras väfnader, och de hafva
mycket litet tycke med de färgkombinationer, som förekomma
i Orienten och i Norden, d. v. s. i Sverige och Norge. Utan
att vilja framställa någon hypotes angående detta förhållande,
vill jag dock påpeka, att det måste bero på en bestämd orsak:
endera derpå, att folklynnet och folkkarakteren i Norden och
