Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne34sven).pdf/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
122
MÖTET I GÖTEBORG, JUNI 1875.

långt förr än Kadmus förde bokstafsskriften till Beotien. — För det andra har doktor Montelius sagt, att i vestra Europa finnas inga sådana bronssaker som de äldsta i Skandinavien. Jag har besökt museerna både i England och Irland, men icke sett dem i länderna längre söder ut, såsom Spanien och Portugal, och jag får säga, att i Irland har jag funnit ett och annat bronssvärd som varit ganska likt de nordiska och försedt med ungefär samma ornamenter. Men att inga dylika bronssaker finnas från dessa länder, synes mig ingen ting bevisa. Det var genom de öfverflödiga folkmassor, som sändes från det egentliga Fenicien t. ex. öfver Malta och Gades och sedan kusten uppför, — och hvilka, då de ville anlägga kolonier, måste vara beväpnade och till antalet talrika, ty de voro icke välkomna för den inhemska befolkningen, — det var genom dessa, som den första bronsen kom hit. Nu äro emellertid de mellanliggande länderna alldeles för litet undersökta; vi känna icke trakten af Gades, icke hvad som möjligen kan finnas i Spanien och Portugal, ej heller på den öfriga kusten af Europa, och vi kunna således icke veta, om ej sådana bronssaker blifvit ditförda. Men vi hafva ju här bronsföremål med alldeles samma ornamenter som de orientaliska, de må nu vara feniciska, assyriska eller egyptiska; jag kallar dem feniciska, emedan de hos detta folk voro allmänt i bruk och genom vidsträckta handelsresor blefvo spridda till flere andra länder, Cypern, Greklands öar och kuster, samt Medelhafvets öfriga stränder. Då nu dessa bronssaker med sina ornamenter icke kunna hafva flugit hit genom luften, utan måste hafva blifvit hitförda, så måtte väl detta bevisa mer, än att dylika saker icke förekomma i sådan mängd i vestra Europa som hos oss, i synnerhet då härtill kommer, att det först är på senare åren som den arkeologiska vetenskapen uppkommit här i Skandinavien, hvilket icke kan förnekas. Vi kunna derföre icke vänta, att förhållandena i andra länder skola för oss vara så fullständigt kända, att en dylik brist kan tillmätas någon bevisningskraft. — Slutligen, för det tredje, har herr Montelius påstått, att det är landets egna invånare, som inhuggit dessa hällristningar. Jag tror, att jag på sidan 27 i min afhandling gifvit fulla bevis för att detta är omöjligt. Om landets egna invånare uthuggit alla dessa hällristningar, hvilka finnas i hundratal, om ej i tusental, öfver en stor del af vårt land, så är