Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne34sven).pdf/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
123
ONSDAGEN DEN 16 JUNI. ANDRA FRÅGAN.

det besynnerligt att de öfver allt visa samma typer och samma likheter med fartygen på de feniciska mynten. Jag tror således ej, att man vidare kan påstå, att Skandinaviens halfvilda, eller vid den tiden kanske helvilda invånare sjelfva inhuggit dessa figurer. De hade säkerligen nog att göra för att skaffa sig sina lefnadsförnödenheter i vårt stränga klimat.

Amanuensen Eichhorn: Jag ber blott att få nämna, med anledning af doktor Montelii yttrande, att på den grund att man icke känner ett förhållande längre tillbaka än exempelvis 1000 år, kan man omöjligen antaga att ej detta förhållande existerat ännu längre. Vi hafva visserligen ingen kännedom om vårt lands äldsta invånares färgsinne, men vi ega deremot den kännedomen, att under den tid af ungefär 1000 år, som vår historia är närmare känd, några omstörtande ingrepp i vår kultur icke egt rum, hvaraf följer att de förhållanden, som vi känna såsom oförändrade under hela vår historia, måste vara grundade under den föregående tiden. Vidare har doktor Montelius mycket riktigt redogjort för de tre möjligheter arkeologien har för att förklara ett fenomen, som uppträder lika inom tvenne länder, nämligen att detta fenomen antingen haft gemensamt ursprung hos båda folken, eller ock inkommit genom direkt lån från det andra folket, eller ock slutligen inkommit småningom genom en kulturström, som således bör visa mer eller mindre skönjbara spår på sin väg. Nu har jag just påpekat, att de orientaliska färgförhållandena i Sverige alldeles icke kunna förklaras enligt den sista möjligheten, ty, såsom jag särskildt påpekade, i de närmast kringliggande länderna finnas inga dylika färger, utan man måste för att finna motsvarigheter hoppa direkt till Orienten. Hvad vidare beträffar att förhållandet skulle kunna förklaras genom gemensamhet i ursprung, så synes mig möjligheten deraf äfven vara vederlagd derigenom, att vi icke hafva några lemningar af liknande förhållanden Tyskland, med hvilket land vi dock icke kunna neka ett gemensamt folkligt ursprung. Det återstår således intet annat än ett särskildt inflytande, men af hvad art detta varit eller under hvilken tid det egt rum, derom har jag icke velat yttra mig och kan det icke heller. Det har förefallit mig vara af intresse att vid behandlingen af denna fråga framställa en företeelse, som verkligen

3