tyskan, annorlunda än såsom minnen från en skandinavisk befolkning äldre än den gotiska eller germaniska.
Rörande våra ortnamn, anser jag att en filologisk undersökning endast bör sträcka sig till naturföremål såsom berg, floder, sjöar o. d. Troligen stod icke Skandinavien, då en germanisk invandring der egde rum, i utveckling så högt att byar, borgar och städer förefunnits, hvilkas namn — förklarbara från ett då rådande folkspråk — af inkräktarne antagits och bibehållits. Äfven är det föga troligt, att dessa naturföremål redan då hvar för sig haft sina enskilda benämningar eller nomina propria. Sannolikare synes, att dessa forna ortnamn (jfr die Elbe, elfven; die Swine, slaviska namnet på flod, uti die Sau framträdande i tysk öfversättning) af inkräktarne antagits såsom — nomina propria.
För såvidt ett sådant antagande får gälla, framlägger jag följande (i största hast och för tillfället sammanförda) keltiska ord, hvilka kunna förklara några af vestra Sveriges ortnamn:
Kölen (Isl. kiöll plur. kilir, bergsrygg), Walesiska eil, Bretonska Kil, rygg.
Bullaren (Bohus län), Iriska bual m. vatten, förekommer i Cormacs Glossarium skrifvet före 908, då samlaren, biskop Mac Cormac, stupade i slaget vid Bealach-Mughna.
Lyngarn (Halland), Wales Llyn m. sjö (lake).
Wiskan, Irisk uisg, uisge m. flod (river); Gael. uisge vatten.
Ätran, Irisk aith öfversättes af O. Reilly med ford, hvilket af Webster förklaras såväl med vad, vadställe som ock med ström (stream, current).
Skär, Gael. sgeir, Irisk sceir, f. klippa i hafvet.
Mjörn (Elfsborgs läns största sjö), Gael. muir haf; vatten. Irisk, moir, muir.
Äfven vågar jag tillägga Walesiska Llychlyn m.[1] wik (a gulf)! Vi ega sålunda här urnamnet på det gamla Viken(?), och
- ↑ Walesiska ll likt det svenska gom-l.; y uttalas nu likt u i engl: fun, men i slutstafvelser likt i i thin (Spurrel). Att jag vågat citera detta »walesiska» ord, sker på grund af »Pritchards researches» 3.165, hvari han framhåller: att åtskilliga Walesiska ord, bland hvilka llyn, m. sjö (lake) återfinnas i Gaeliska ortnamn, men icke numera i sjelfva språket; llych s. hvad som har en jemn yta; äfven plats eller tillfälle till skydd eller gömställe (t. ex. i en skärgård?)
