Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne34sven).pdf/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
131
TORSDAGEN DEN 17 JUNI. ÅTTONDE FRÅGAN.

derigenom äfven en ytterligare hänvisning till det i Ossians sånger så ofta förekommande Lochlin, om hvilket Finjal sjunger:

 Lochlins kung!
i min sida flyter ditt blod:
våra fäder stridde om hafvet
och vida prisas den strid.

Slutligen må det tillåtas mig att hembära styrelsen för Svenska Fornminnesföreningen en tacksägelse, för det att den, genom framställandet af 8:de frågan erkänt folkspråkets vigt i och för de arkeologiska eller förhistoriska forskningarna. Styrelsen har dymedelst visat sig dela den, af en hädangången häfdaforskare uttalade åsigt: »Der, hvarest den säkrare historien lemnar oss, äro språket och fornlemningarna de enda någorlunda tillförlitliga ledsagare i forskningar sådana som de i frågavarande».


Doktor Montelius fäste uppmärksamheten derpå att, i de fall der likhet mellan ett större eller mindre antal ord i två språk verkligen fanns, denna likhet kunde bero antingen på språkens gemensamma ursprung eller på ett lån af det ena folket från det andra. Om spår af sådana lån från de keltiska språken kunde uppvisas i vestra Sverige, borde undersökningen riktas derpå, huruvida det vore antagligt, att dessa ord och ortnamn upptagits af de invandrande germanerne från ett här i landet fördom boende keltiskt folk, eller om ortnamnen borde på annat sätt förklaras och de i fråga varande orden möjligen kunde vara, långt efter våra faders besittningstagande af landet, lånade af keltiska folk, med hvilka de t. ex. under sina vikingatåg kommit i beröring.


Litteratören Norén ansåg denna fråga hafva små utsigter att kunna lösas vid ett sådant sammanträde som detta. Ville man taga reda på de svenska folkmålens förhållande till främmande språk, fordrades först och främst en grundligare undersökning af alla landsmålen i hela Norden, än som hittills hunnit genomföras. Det vore för öfrigt egendomligt, om i vestra Sverige lemningar af äldre keltiska språk skulle spåras, hvilka ej återfunnos i öfriga nordiska munarter. Tillfälliga likheter kunde nog uppvisas mellan de flesta språk, men man finge ej låta förleda sig af sådana. En och annan likhet kunde måhända