framdragas mellan vestsvenska och keltiska ord, men den funne troligen sin förklaring i lån under den senare vikingatiden.
Amanuensen Eichhorn ville ur den af hr ryttmästaren von
Möller meddelade ordlistan borttaga alla onomatopoetiska ord,
ty dessa voro såsom efterhärmande vissa i naturen
förekommande ljud lika hvarandra i de för öfrigt mest olika språk.
Intendenten Malm höll derefter ett föredrag
Om några ortnamn i Bohuslän bildade efter namn på däggdjur och foglar, särskildt med afseende på ortnamnet Skår.
Hvarefter följde ett af karta och statistiska tabeller åskådliggjordt föredrag af doktor Montelius
Om den svenska bygdens utsträckning under hednatidens olika perioder.
Slutligen företogs till behandling den tionde frågan:
Hvilka åtgärder leda kraftigast till att åt framtiden bevara våra lösa fornlemningar och odlingsminnen?
Amanuensen Eichhorn (som framstält frågan): Hvad som fordrades för att taga vara på våra fornminnen, var först och främst kärlek till dem, dernäst kunskap. Man borde komma derhän, att folket i sin helhet gåfve fornforskningen (i dess vidsträcktaste mening: forn- och kulturodlingen i allmänhet) sitt understöd. Härtill kräfdes utgifvande af skrifter, men i lika hög grad tillfälle för allmänheten att se och fatta, hvarom frågan är, med andra ord att lemna den åskådningsundervisning, hvartill samlingar i orterna, tillgängliga för folkets flertal, vore af nöden. Man kunde ej begära att folket skulle vallfärda till de stora samlingsorterna i Sverige, utan man måste öfverallt i de större städerna skaffa sig samlingar, och stommar till sådana funnos vid läroverken. Men om dessa samlingar skola representera ortens fornminnen, så måste samlandet vara fullkomligt fritt, hvilket nu till följd af egendomliga, för vårt land historiskt förklarliga förhållanden icke är fallet. Talaren ville ej röra vid rättigheten att anställa gräfningar utan blott samlandet.
Ett önskningsmål vore alltså en alltmer frisinnad riktning i vår lagstiftning, ehuru icke med en gång friheten borde införas,
