ty kastningar äro icke nyttiga. Särskildt ville tal. påpeka det olyckliga i att många minnesmärken, isynnerhet kyrkliga, genom att qvarhållas i skräpkammaren, undanhållas den vetenskapliga forskningen.
Ett bevis på huru man på kort tid med nit kunde sammanföra ganska märkliga samlingar lemnades af den för mötet anordnade utställningen.
Direktör Södling bad de närvarande, att de hvar inom sin
krets skulle verka för tillvaratagandet af äldre tonverktyg.
Kyrkoherden Hagberg talade för nödvändigheten af en
varm hängifvenhet för saken; vetande allena kunde ej göra
tillfyllest.
Doktor Montelius önskade att man skulle göra allt för att
rädda de kyrkliga minnen från äldre tid som ännu funnes qvar,
men ansåg, i likhet med den förste talaren, att den nyligen
ändrade lagen ej borde röras. Mycket vore vunnet, om
kyrkornas vårdare ville taga till vara hvad som funnes och lemna det
vigtigaste såsom depositum eller på annat sätt till de offentliga
samlingarna. Tal. fäste emellertid uppmärksamheten derpå, att
åtskilliga saker förvaras i kyrkorna, till hvilka dessa ej hafva
eganderätt och öfver hvilka de således ej kunde fritt förfoga,
såsom t. ex. det som hör till enskilda personers eller familjers
grafvar och grafkor.
Artisten Mandelgren trodde nyttigt och nödigt vara att
uppmana landshöfdingar och biskopar att tillse, det de minnen
från äldre tider, som inom deras län och stift förvaras, måtte
lemnas till museerna i landsorten. Tal. ville, att mötet skulle
uttrycka såsom sin önskan, att dessa museer måtte göras lika
berättigade med statens.
Amanuensen Eichhorn trodde dock ej lämpligt vara, att
mötet, nu fåtaligt, skulle fatta något beslut om önskvärdheten
af lagändring, ehuru han i hufvudsak hyllade den föregående
talarens åsigt.
På hr Eichhorns förslag beslöt mötet, att den förda diskussionen skulle utgöra svar på frågan.
