Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne34sven).pdf/190

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
160
G. DJURKLOU.

forskning gynsammare förhållanden. Hos oss har, så vidt ännu kunnat utrönas, menniskans hitkomst och fortsatta utbredning öfver landet egt rum i en visserligen långt aflägsen, dock icke så fjerran liggande, tid att några synnerligt storartade förändringar af jordytan derefter för sig gått. Fornforskningen saknar derigenom hos oss den lockelse, som en af vetenskapens ljus ledd vandring i urtidens natt öppnar för det vettgiriga sinnet, men eger deremot fördelen af en redan öfver våra äldsta tider svagt skimrande morgonrodnad, som bådar en gryende dag, om ock denna icke kan varda fullt molnfri och solklar. När vi närmare undersöka vårt land, finna vi flerstädes stora landsträckor, som, så vidt ännu kunnat utrönas, först i vår historiska tid blifvit befolkade, och för så väl sten- och bronsåldrarne som för den dem efterföljande jernåldern kunna med ledning af fynden och fornlemningarna gränserna väl icke öfver allt men mångenstädes med någorlunda visshet bestämmas. Medgifvas måste dock, att ännu hafva undersökningarna icke närmat sig det mål, som genom fullständigt genomforskande af ännu till äfventyrs orubbade grifter bör ernås, att fullt säkra slutledningar kunna dragas, men detta oaktadt har den antiqvariska verksamheten icke varit alldeles utan frukt äfven i detta afseende. För vissa landsdelar kunna vi redan bilda oss åtminstone en föreställning om deras äldsta befolkning, och äfven om en fortsatt forskning skall föra denna till större klarhet, bör detta icke vara något skäl att, medan vi vänta derpå, förtiga hvad vi veta eller åtminstone tro oss veta. Tvärtom, är det just genom att meddela detta som man väcker håg och lust att medverka till fortsatta undersökningar, hvilka icke kräfva en så tung lärdomsrustning, som mången är benägen att föreställa sig.

Den Skandinaviska halföns naturbeskaffenhet underlättar i väsendtlig mån uppsökandet af de spår, de äldre folk-lagren efterlemnat. På tre sidor omgifven af haf och på den fjerde af ogästvänliga landsträckor är hon så lik en ö, som en halfö gerna kan vara det. Vidare genomskäres hon af en hög fjellrygg, hvars isbräer, sumpiga högslätter och skogklädda sluttningar gifvit lif åt de floder, som danat dess dalgångar och fortfarande vidmakthålla de många större och mindre vattensamlingar, hvilka utgöra än en prydnad för landet än en stötesten för