den idoge landtmannen. För vår halfös bebyggande gifver således sjelfva naturbeskaffenheten en anvisning, som ej får lemnas åsido, och då redan gjorda forskningar gifva vid handen, att de första bosättningarne måste sökas på kusterna, så är det äfven mer än sannolikt, att folket i sin tillväxt och utbredning vid uppsökandet af nya hemvist följt de naturliga vägar till det inre landet, som vattendragen utvisat, och sålunda mer och mer närmat sig dessas källor. Möjligt är det visserligen, och på slättbygderna, såsom vi här längre fram skola se, stundom bevisligt, att undantag egt rum, och att saknaden af naturliga gränser och äfven andra förhållanden föranledt en öfvergång från ett vattensystem till ett annat; men i allmänhet taget gäller denna regel. Man kan för den förhistoriska tiden följa såväl sten- som bronskulturens spridning upp efter floddalarne, och äfven för jernåldern är detta icke sällan möjligt, ehuruväl särskiljandet dem emellan i följd af härför otillräckliga undersökningar ännu måste lemnas åt framtiden, då fornlemningarna ensamt icke gifva någon fullt säker ledning. Äfven häradsindelningen, hvars ursprung förlorar sig i tider, för hvilka vi icke ega några historiska urkunder, gifver ett stöd härför, synnerligast i Götaländerna. På slättlandet kunna häradernas äldsta utsträckning väl icke numera med någon visshet bestämmas, ty der hafva kända rubbningar af gränserna egt rum, och sådane troligtvis äfven inträffat i äldre tider, i det att tvänne härader kunnat förenas till ett, såsom t. ex. Medellösa och Askers härader i Närike, dels ett söndersprungit i flera, smärre jemkningar att förtiga. Men i våra, redan i forntiden befolkade skogs- och bergstrakter äro de gamla gränserna bättre bevarade. Der omsluter häradet ännu vanligen en större eller mindre del af ett vattensystem, hvars naturliga råmärken varit för detta bestämmande; och är ett flodbäcken deladt i två eller flera härader, så äro bygderna kring vattendragets nedre lopp i de flesta fall de äldsta och de vid dess öfre och bifloderna utgreningar från dessa. Bergen och de oländiga skogs- och myrtrakterna voro fordom de naturliga gränserna, och vattendraget såsom råskilnad är vida yngre. Vattnet — der detta ej såsom vid våra största insjöar antager karaktären af ett inhaf — förenade bygderna. Bergen skiljde dem åt. Så väl härads- som socknegränserne gingo i äldre tider »från ås till ås», hvaremot de enskilda hemmanens ägogränser,
