sedan dessa börjat bestämmas, oftast gingo »högst i ås och lägst i rås»,[1] såsom det heter i gamla häradssyner ännu under början och medlet af 1600-talet.
Att det härad eller rättare sagdt den landsdel, här är i fråga, på enahanda sätt erhållit sin befolkning, lider intet tvifvel; men innan vi med ledning af fornlemningarna och de ännu ytterst få kända fynden söka visa detta, torde vara skäl att något redogöra för Kinds naturbeskaffenhet, hvilken såsom redan är nämdt alltid egt en afgörande vigt vid valet af bostäder.
Följa vi Ätran från Gunnarp i Halland vidare uppåt, finna vi dess dalgång trång och på båda sidor omgifven af nu mer eller mindre nakna men fordom af väldiga skogar beklädda berg, som vid Mårda-klef närma sig hvarandra och bilda ett trångt pass, hvilket under äldre dagars ofta påkommande gränsfejder varit en vigtig försvarspunkt. Dalgången, ehuru här och der något bredare, förändrar ej synnerligt sitt lynne; bergen minskas icke mycket eller draga sig längre tillbaka från floden, och mo och myr upptaga största delen af hvad de lemna öfrigt. De för odling tillgängliga trakterna vidgas dock i närheten af Frölunda, som kan uppvisa mera leende och fruktbara bygder; och här mottager Ätran från öster ett temligen stort, i skarp vinkel mot söder för upptagande af gränssjöarne Kalfvens och Fegens vatten brutet, tillflöde. Detta kallas än Lillån, än Kalfsån och kommer från de i allmänhet torftiga, oländiga, sumpiga och bergbrutna bygder, som utgöra Ambjörnarps, Sjötofta (i folkspråket Skäta, i äldre skriftspråket Skäggetofta), Håksviks och Kalfs socknar. Längre upp i Örsås tillstöter likaledes från öster en annan s. k. Lillå, bildad af trenne i Tranemo förenade
- ↑ Rås m. plur. räser förekommer såväl i Vestgötalagen som i Vestgöta munarter och betyder, såsom Ihre i sitt Dial. Lexicon uppgifver, »diup eller sank ort, ther vatn står eller rinner». Vid härledning af Vestgötska ortnamn på ås der ett r går före å bör man derföre vara försigtig och gifva akt på naturbeskaffenheten för att af denna erfara, huruvida os, ås eller rås är ursprungliga ändelsen. Medan t. ex. Årås i Vadsbo vid Gullspångselfvens utlopp i Venern utan tvifvel är År-os = åmynning, är deremot Årås i Redväg sannolikt Å-rås. Staden Borås skall enligt Nils Hufvudsson Dahl fått sitt namn af »Boer-åsen», och vi vilja ej bestrida hans uppgift, men deremot synes Borås eller Boderås i Kind böra härledas af rås och ej af ås, o. s. v.
