vi få göra med dem som med de sistnämnda, hålla dem till godo i brist på bättre.
Om Kind i öfrigt under medeltiden veta vi ej synnerligt mycket, då permebrefven i Riksarkivet, våra hufvudsakligaste och man kan nästan säga våra enda källor, ännu icke för 1400- och 1500-talen blifvit ens förtecknade, hvilket medför nödtvånget att genomgå dem alla för att vinna de upplysningar, som kunnat önskas. En sådan förteckning kan möjligen dröja ännu en eller annan mansålder, och vi kunna ej vänta derpå. Följande vår grundsats att heldre omtala hvad vi veta än att glömma detta under väntan på mera grundliga, rikhaltiga och uttömmande upplysningar, vilja vi här meddela det lilla, vi kunnat inhemta, lemnande åt andra att sörja för fortsättningen. Till en början vilja vi då påminna derom, att Vadstenamunkarne gifvit häradet namnet Agnakind såsom en motsats till det bördigare Frökind, och deraf vill det synas, att Kindboarne under medeltiden icke kunnat glädja sig af bättre vilkor för deras jordbruk, hvad de ej voro sämre än nu för tiden, då Kind för den, som sett och pröfvat andra orters jordman, icke har något synnerligt lockande. I ett fall voro dess innebyggare dock bättre lottade än nu. De hade fullt upp både af löfskog och barrskog samt goda betesmarker. Äfven höfångsten af ängarne, synnerligast maderna, torde hafva varit rikligare, och då kreatursantalet var ganska betydligt under Vasaättens dagar, är det sannolikt att äfven under medeltiden boskapsskötsel varit en hufvudnäring. Så synnerligt lockande för kyrkans och frälsets män har Kind icke varit. Frälsejord, andlig och verldslig, saknades väl icke och likasom vi redan sett, att kyrkorna och deras prester deraf förvärfvat ganska mycket, så försmådde hvarken kloster, kapitel eller biskoparne de gåfvor i fastighet, hvarmed det fromma nitet hugnade dem. Äfven det verldsliga frälsets män hade här besittningar, och en del af dem voro i de mera framstående ätternas ego. Af permebrefven finna vi bland Kinds jorddrotnar, män och qvinnor med Lejonansigtet, Oxenstjernan, Färlorna, Tjurhufvudet, Sparren o. s. v. i deras vapensköldar; men om de äfven åtminstone före det 15:de århundradets början varit bosatte inom häradet, är mera ovisst. Sparren är det sköldemärke, som oftast förekommer och föres af män och qvinnor tillhörande åtminstone tre olika ätter: svenska och danska
