men var af Storeslägten. Äfven Limared nämnes 1516 såsom sätesgård för Lasse Nilsson, som af konung Hans adlades och skref sig Lasse Nilsson Skume, och Attorp torde samtidigt bebotts af Håkan Fadersson Thun. Under medeltidens sista dagar egde Storeätten här betydliga egendomar, och vi finna olika grenar af denna slägt på Risa, Högalid, Bragnum och Torpa. Märkeligast af dessa gårdar var den sistnämda. När det blef sätesgård, veta vi icke, men i slutet af 1300-talet egdes det af väpnaren Bengt Arvidsson, hvilken sannolikt varit af Storeslägten, ehuru han lika litet som Thord Björnsson på Thorestorp förde det vapen, som sedan blef denna ätts. Bengt gaf det såsom morgongåfva till sin hustru Elin Torstensdotter Oxenstierna, som nyss vorden enka den 9 Febr. 1400 för 20 lödiga mark svensk vigt pantsatte såväl denna som några andre gårdar till herr Abraham Brodersson. Till hvem dessa pantegods hemfallit, sedan herr Abraham med lifvet pliktat för sina många våldsgerningar, är ej kändt; men af en dom utgifven den 16 Julii 1459 se vi, att Christina, enka efter Knut Arvidsson (Store), förklarats berättigad att för den ofvan uppgifna summan återlösa dessa af Bengt Arvidssons enka pantsatta gods, hvilken återlösningsrätt Thord Svensson (äfven en Store men af Thorestorpsgrenen) m. fl. velat tillegna sig. Om Knut Arvidsson, stamfader för de yngre slägterna Stenbock och Drake, bodde på Torpa, kan vara osäkert, men hvad beträffar hans son Arvid Knutsson råder i detta fall intet tvifvel. Godset synes äfven af honom först blifvit samladt, ty år 1485 köpte han Kattagården i Torpa gärde, och 1495 tillbytte han sig af presten i Länghem Qvettatorpet derstädes.
Till en sätesgård hör en bättre åbyggnad eller sätesstuga, och ännu skall en sådan enligt lag finnas, ehuru man icke är så synnerligt nogräknad med efterlefnaden af detta lagstadgande. Men att frälsemännens hem under medeltiden varit så synnerligt väl försedda i detta fall, är föga troligt. Ytterst få af den tidens herremän hade fasta stenhus. Det var endast de förnämsta ätternas mera framstående medlemmar, som egde sådana på sina gårdar, och der de funnos betraktades de såsom särskilda fastigher, såsom af flera medeltidsbref kan inhemtas. De mindre frälsemännen åtnöjde sig med trähus, och det är ganska sannolikt, att dessa ej voro synnerligt storartade.
