befinna sig på murarnes östra hälft, utan att ega någon motsvarighet på den vestra. Sammalunda är förhållandet här i Strengnäs. På de stödjemurar, som bära upp taket, befinna sig de lemningar efter fönster, som nyss omnämndes, alla på den östliga delen af de begge murarne, således i full öfverensstämmelse med hvad fallet är i Åbo domkyrka. Detta har jag velat nämna till ledning för någon annan, som möjligen deraf kan draga en slutsats, som jag icke mäktar göra.
Hvar och en, som träder in i vestra portiken af vår domkyrka, skall finna, att hela denna tillbyggnad ligger snedt emot den öfriga kyrkan. Således måste här något arkitektoniskt misstag vara begånget; jag kan icke finna annat, ehuru jag hört personer säga, att man iakttagit liknande förhållanden på mer än ett håll. Likaledes vill jag anmärka, att under den gamla sakristian, och till en del äfven under den nya, finnas hvalf och källare, tydliga lemningar af någon gammal confessio eller krypta till förvaring af helgedomar och dylikt.
Frågan, sådan hon lyder på programmet, sönderfaller tydligen i två afdelningar, nämligen uti den om byggnadsstilen och den om byggnadshistorien. Den senare är visserligen i icke ringa mån berörd af herr Eichhorn, men möjligen återstår ett och annat att tillägga: Hvad som redan är nämndt, är tornets tillbyggnad under 1400-talets förra hälft och korets uppförande under slutet af samma århundrade. Sedermera har vådeld flere gånger öfvergått kyrkan, och sista gången antändes hon genom åskslag år 1723. Då förstördes isynnerhet tornet och vestra delen af kyrkan, hvarefter den återuppbygdes under åren 1725—1734 under ledning af slottsarkitekten P. Gerdes. Det är alldeles klart, att den nuvarande formen för tornbyggnaden icke tillhör någon som helst stil, som varit ursprunglig för kyrkan, minst den götiska, och det är med anledning deraf vi anhållit hos arkitekten Zettervall om ritningar mera i öfverensstämmelse med byggnadsstilen. Den äldsta byggnadshistorien omtalar, att kyrkan började grundläggas redan på 1100-talet af en biskop, som hette Vilhelm, men under det första seklet gick arbetet mycket trögt och afstannade tidtals dels af brist på medel och dels till följd af de oroliga tiderna. Då man sedan fann att saken borde med kraft fullföljas, begagnade man det äfven här i Norden vanliga sättet för att vid dylika tillfällen vinna medel,
