företagits i Finland, och det skulle vara för oss särdeles lärorikt, om han ville meddela oss, huruvida man i Finland anser, att några större fördelar vunnits genom de nämnda gemensamma forskningsarbetena — hvilka naturligtvis alltid medföra vissa praktiska svårigheter i afseeude på bostad m. m. — eller huruvida man funnit, att samma mål bättre ernåtts, om hvar och en af dessa forskare rest för sig eller på sin höjd i sällskap med en annan.
Magister Eliel Aspelin: Med anledning af den utaf
doktor Montelius till mig stälda uppmaningen, vill jag gerna
yttra några ord om den erfarenhet, man i Finland vunnit uti
denna fråga, om denna erfarenhet på något sätt kan anses
bidraga till frågans besvarande i Sverige. Jag har nämligen,
såsom doktor Montelius upplyste, deltagit uti de expeditioner,
som af Finska Fornminnesföreningen utsändes, den första år
1871 ocb den andra år 1873. Dessa båda expeditioner, som
buro namn af konsthistoriska expeditioner, utsändes till
sydvestra delen af Finland, och den första af dem var så
sammansatt, att deri deltogo en arkitekt, två tecknare, en person, som
hade sig ålagdt att uppgöra konsthistoriska beskrifningar öfver
kyrkor och öfriga konsthistoriska föremål, vidare en
arkivforskare, som närmast skulle genomgå sockenarkiven, och slutligen
en person, som skulle samla traditioner och derjemte biträda
den konsthistoriska beskrifvaren. Expeditionen var således sex
man stark, och för sjelfva resan medförde detta åtskilliga
fördelar, såsom billighet m. m., men det vetenskapliga resultatet
visade sig ieke så lyckligt. Traditionssamlandet blef först och
främst så godt som ogjordt, ty det var i allmänhet icke tillfälle
för den som skulle sysselsätta sig dermed, att aflägsna sig från
kyrkbygden, emedan den öfriga expeditionen vanligen
undangjorde allt arbete i kyrkan på två eller tre dagar, hvilken tid
för honom var alldeles för knapp, i synnerhet som allmogen
åtminstone i Finland är så beskaffad, att det ej är någon lätt sak
att få den att meddela sina sånger och sagor, utan man oftast
måste länge vistas på en ort för att få de upplysningar man
eftersträfvar. Arkivforskaren kunde ofta nog hastigt slutföra
sitt arbete, men stundom hände det att han icke var färdig, då
den öfriga expeditionen var det, ty det inträffade ej sällan, att
