Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne34sven).pdf/251

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
221
ONSDAGEN DEN 22 AUGUSTI. SJUNDE FRÅGAN.

det fanns äldre arkiv, der kyrkan var alldeles ny, och der således den konsthistoriska afdelningen af expeditionen icke hade något att göra. Följden af den erfarenhet, som då vanns, var den att, när Fornminnesföreningen skulle utsända en ny expedition, så afstod man från att dermed afse något annat än de konsthistoriska minnenas förtecknande, beskrifvande och aftecknande, och expeditionen sammansattes så, att den bestod af två egentliga tecknare och en tredje person, som skulle dels teckna dels uppgöra de konsthistoriska beskrifningarna. Det var äfven föreningens afsigt att andra gången medsända en arkitekt, men det lyckades ej att erhålla någon sådan. Sedan år 1873 har icke vidare någon dylik expedition blifvit utsänd, oaktadt det är föreningens afsigt att fortfarande afsända sådana, men deremot har föreningen gifvit anslag till enskilda forskare för upptäckande och beskrifvande af fasta fornlemningar och samlande af traditioner. Sålunda har man i Finland vunnit den erfarenheten, att ett sådant samarbete icke är det lyckligaste, och icke medfört de resultat, som dermed afsetts. Jag tror, att förhållandena i Sverige hafva så mycken likhet med dem i Finland, att måhända samma erfarenhet här kommer att göras, i fall man utsänder dylika gemensamma expeditioner.


Doktor Hofberg: Jag har redan förut yttrat mig i denna fråga; det var då hon förekom vid mötet i Visby, och hvad jag då uttalade har jag icke funnit skäl att frångå. Jag anser således ännu, att dessa stora expeditioner icke äro lämpliga för Sverige. Såsom Vitterhetsakademiens resestipendiat har jag nästan hvarje sommar sedan år 1864 genomrest åtskilliga delar af vårt land, och den erfarenhet jag på dessa resor vunnit har alltid synts mig tala emot de stora expeditionerna. En sådan skulle i första hand bestå af en arkeolog, som sysselsatte sig med de fasta fornlemningarna på marken, vidare af en konsthistoriker, som skulle granska kyrkor och andra till hans område hörande föremål, och slutligen af en språkforskare. Det blir då svårt att hålla en sådan expedition tillsammans, ty kommer fornforskaren till en församling rik på fasta fornlemningar, så kan han få stanna qvar der mer än en vecka för att förteckna dem, under det att kanske kyrkan är ny och ej värd någon uppmärksamhet från konsthistorikerns sida, som då skall