Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne34sven).pdf/252

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
222
MÖTET I STRENGNÄS, AUGUSTI 1877.

skiljas från den öfriga expeditionen, hvarigenom denna är sprängd och all nytta af samarbetet omintetgjord. Då för öfrigt dylika expeditioner hufvudsakligen äro ämnade att samla materialier för vidare bearbetning, kan en arkeolog vanligen reda sig sjelf. Hvad språkforskaren beträffar, så anser jag alldeles olämpligt att en sådan deltager i en dylik expedition, ty skall han kunna uträtta något, måste han naturligtvis uppehålla sig månader, ja år, inom den ort han skall studera. Jag tror det derföre vara lämpligast, att hvar och en reser för sig sjelf, förutsatt nämligen för arkeologen och konsthistorikern att de ega så mycken skicklighet i teckning, att de kunna afteckna de föremål de påträffa; i annat fall är biträde af en tecknare nödvändigt för dem.


Kyrkoherden Ljungström: Jag ber endast att få yttra min mening i afseende på språkforskarens deltagande i dessa gemensamma färder. Deri är jag i viss mån förekommen af doktor Hofberg, men vill blott tillägga att, då naturligtvis språkforskningen på dylika exkursioner skulle omfatta bygdemålen, en person, som vore född i Norrland, omöjligen kunde, utan att under flere år hafva varit bosatt i Skåne, taga reda på det egendomliga i skånska dialekten, eller en gotlänning, utan att hafva vistats lång tid i Vestergötland, lära känna detta landskaps språk. Häraf torde vara klart, att språkforskarens deltagande i de nämnda färderna är alldeles olämpligt. Jag yttrar detta med stöd af hvad jag verkligen sett förekomma. På senare tider hafva utgifvits en del ordlistor öfver åtskilliga landskapsmål, och jag har funnit dem dels ofullständiga, hvilket kan vara ursäktligt, och dels otillförlitliga. Detta senare är en följd deraf, att de personer som uppgjort listorna icke känt till ordens uttal eller vetat, hvart man skulle vända sig för att få orden upptecknade i enlighet med det uttal som förekommit. Derföre anser jag, i fall sådana fornforskningsexkursioner skola utrustas, det icke vara skäl, att en särskild språkforskare medföljde, utan att det bästa vore, om de personer, som hafva den nödiga skickligheten, hvar och en inom sin landsort sökte att i språkfrågan göra sitt bästa, så att en gotlänning upptecknade Gotlandsmålet, en södermanlänning Södermanlandsmålet o. s. v.


Amanuensen Eichhorn: Jag tror att man, när man talar om denna fråga, först bör fästa uppmärksamheten på hvad som