bedömandet af en mängd förekommande föremål fordras äfven zoologiska insigter, men jag inser icke skälet, hvarföre en språkforskare skulle medfölja på dylika expeditioner. Först och främst vet hvar och en, som varit med om dylika exkursioner, huru vanskligt det kan vara för två personer att få logis m. m., och huru mycket större denna svårighet måste blifva för ett större antal. Vidare vet den, som känner allmogens sätt att besvara frågor, huru skygga de äro att gifva svar, när frågan framställes af en ensam person; kommer då ett större sällskap, så är det säkert, att den tillfrågade blir ännu mera skygg. Jag tror derföre, att gemenskapen icke är lämplig, utan att hvar och en bör begagnas der hans insigter göra honom mest egnad att arbeta.
Doktor S. Nordström höll derefter följande föredrag Om
labyrinter:
Det jag har för afsigt att här yttra, kommer egentligen icke att vidröra de gamla, från forntiden mest ryktbara labyrinterna i Egypten och på andra ställen; de labyrinter, hvarom jag ämnar tala, stå dock med dessa i ett visst sammanhang, om icke genom annat så åtminstone genom namnet, hvilket härstammar från den egyptiska labyrinten. Detta namn har emellertid blifvit öfverfördt på en helt annan klass af föremål, och om dem är det som jag har att säga några ord. De förnämsta dylika labyrinter träffar man i Frankrikes katedraler inlagda i golfven. De äro der så allmänna, att nästan alla de större franska katedralerna hafva sådana af olikfärgade stenar bildade figurer funnits, och finnas till en del ännu. Jag har låtit afbilda en sådan figur, som framställer typen för dessa labyrinter. Den är från Lucca i Italien, och från Italien härstamma äfven de franska. Denna figur är i verkligheten målad på en mur, men alldeles liknande förekomma lagda af stenar uti golf och äro ofta mycket stora. Om man nu från ingången följer vägen, så än aflägsnar man sig från än närmar man sig till målet, till dess man slutligen når detsamma. Häraf finner man, att benämningen labyrint är mycket oegentlig, ty figuren ser visserligen mycket villsam ut, men är det alldeles icke, emedan man alltid kommer fram till målet; af det för ögat villsamma har
