sydda af skarlakansskinn och andra dyrbara tyg. Under medeltiden, sedan Sverige kommit i en lifligare förbindelse med andra länder, var det flere omständigheter som bidrogo att öka praktlystnaden och lyxen. Såsom den hufvudsakligaste bland dem bör nämnas införandet i Sverige af riddarståndet, som utifrån hemtade mönstren för sin utstyrsel. I vanliga fall klädde sig väl bonden i sitt hemmaväfda vadmal, men man har ock bevis för, att utländska kläden icke voro honom obekanta; i konung Magni privilegier för Kopparberget förklaras, att fint utländskt kläde skulle få säljas åt bergsmännen, ett lagstadgande som naturligtvis varit öfverflödigt, om icke högtidsdrägter af finare kläden varit af bergskarlarne eftersträfvade. Att fallenhet för prål och granlåt i klädväg under Gustaf I:s tid gripit vida omkring sig bland allmogen, framgår af flere konungens bref. Han förmanade menige man, att aflägga den inrotade högfärden i kläder och blifva vid den gamla goda drägt, som fader och föräldrar före dem gjort. »Der allmogen brama vill — säger konungen — då vore det deras största heder och stode dem bäst an, hvarmed de ock väl brama måtte, att de hade deras åkrar, ängar och andra egor väl brukade och häfdade, desslikes malt och mjöl i lårarne, mat i husen, god boskap, kor, oxar får och annat slikt, som till bondens bo tarfveligt vore». — — Den flärd, mot hvilken konungen ifrade, gälde dock endast högtidsdrägten, som nu började blifva ganska dyrbar, hvaremot bonden i hvardagslag fortfarande var klädd i sina enkla tyger. En främling som reste i Sverige under Gustaf Adolfs tid yttrar om vårt lands allmoge: ”Menige man i Sverige bära yllekläder af mörk färg; deras skodon äro af läder, så att de ej nyttja träskor, såsom i Frankrike. På hufvudet har bonden en svart hatt och nyttjar yllevantar för att skydda händerna mot den skarpa kölden”. Antagligen begynte temligen tidigt de särskilda landskapen, häradena, ja till och med socknarna, genom klädernas olika färg skilja sig från hvarandra. Men det var först mot slutet af Vasa-regenternas tid, sedan kringvandrande handtverksmän begynt nedsätta sig i landsorterna, som de antagna typerna för olika orters folkdrägter fingo den uniforma karakter, som de bibehållit, tills de i våra dagar blifvit bortlagda. Sedan en ort, en socken en gång fått sin egna drägt hölls strängt på snitt, färger och form. Jag har hört äldre personer och guldsmeder
Sida:Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne34sven).pdf/265
Den här sidan har korrekturlästs
235
ONSDAGEN DEN 22 AUGUSTI. HOFBERGS FÖREDRAG.
