hos flere folk och derigenom vidt kringspridd, när vi veta att fenicerna voro det folk i forntiden, som idkade den vidsträcktaste sjöfart och låg med sina handelsflottor i alla haf. Vi veta dessutom, att Karthago var ett nybygge från Tyrus och hade derifrån sina skepp; och af romerska historien veta vi att, då konsuln Duilius slagit kartaginensiska flottan, lät han förfärdiga romerska galérer efter ett af de fartyg, han under striden bemäktigat sig.
Men då det så förhåller sig, att flere andra folkslag än fenicerna hade dylika skepp, så torde ifrågasättas, om ej något annat folk än ett feniciskt inhuggit skeppsfigurerna på våra hällar. Detta inkast förtjenar att öfvervägas. Det är numera allmänt antaget och lär ej kunna förnekas, att hällristningarna tillhöra bronsåldern och att denna börjats här i Norden kring 1000 år f. Kr. och slutade vid Kristi födelse eller möjligtvis något sekel förut. Det är således under denna gamla tid, under årtusendet näst före Kristus, som skeppsfigurerna blifvit inhuggna, och vi skola längre fram söka visa, att det var i början af denna tidsperiod (bronstiden), som nämnda skeppsfigurer började inhuggas. Och i sanning känner jag icke något annat af de gamla kulturfolken, som kan tänkas att under denna aflägsna tid hafva trafikerat med Nordens dåvarande halfvilda barbarer. Egyptierna voro egentligen icke ett sjöfart-idkande folk, utan fenicerna trafikerade med dem och hade sina handelsetablissement i sjelfva deras hufvudstad, likasom i Jerusalem; och beträffande assyrierna, så voro icke heller de något sjöfart-idkande folk, och dessutom hade både hos dem och egyptierna fartygen en helt annan form än den här ifrågavarande, hvilket vi redan genom figurer ådagalagt. Det finnes säkert intet annat folkslag än ett semitiskt, som under denna långt aflägsna tid kunnat hitföra kolonier, och med dem införa den semitiskt-feniciska Baalskult, af hvilken vi ännu hafva omisskänliga erinringar både i lokalnamn och i ännu ej alldeles försvunna folkbruk. Se sid. 9.
Endast genom att antaga, att ett talrikt semitiskt folk hitkommit från ett varmare klimat och här qvarblifvit en längre tid, kan man förklara såväl alla de figurer som förekomma på hällristningarna, som andra gamla minnesmärken hvilka finnas landet, äfvensom de sedvanor hvilka funnits bland folket.
