feniciska[1] och af fenicisk upprinnelse. Det synes mig icke vara osannolikt, att dessa kärl kunna härleda sig från en dylik byteshandel mellan feniciska köpmän och invånarne på Gotland, och att de som mycket värderade familj-klenoder ha kunnat förvaras generation efter generation och slutligen nedläggas i en graf.
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 29 i filen Svenska fornminnesföreningens tidskrift (IA svenskafornminne34sven).pdf. Bildtext: Fig. 15. |
Den figur 15 jag här meddelar öfver ett sådant kärl med en hel serie af feniciska ornamenter har hr brukspatron Stråle, i hvars berömda verk: Grafkärl funna i svensk jord den först blifvit införd pl. VIII, haft den godheten att låta xylografera och förära mig. Och enär detta kärls så väl tillkomst som ornamenter stå i sammanhang med allt det öfriga jag här anfört, anser jag det ej vara ur vägen att här fästa närmare uppmärksamhet på dessa ornamenter. Efter två linier med korta streck se vi bågfiguren, som omger kärlet på dess smalaste del; derefter en rad af koncentriska ringar, förenade genom en linia, som med dem bildar ett slags dubbelspiral. Nästa ornament är ett snodt band som ligger kring kärlets tjockaste del. Sådana ser man ofta på fornbronser, t. ex. greparna på skålvagnen, Bronsåld. fig. 18. Nedanför detta ligger en rad af högst märkvärdiga långspetsiga ornamenter; spetsarna som här äro nedåtvända slutas ofta med en punkt, här med en liten ring. Detta ornament förekommer oftast på kastspjutshylsan, stundom äfven på en eller annan yxa. Jemf. Montelius, Sveriges forntid, Atlas I, fig. 101 och 130. Men det ornament som ännu mer bör öfvertyga oss om kärlets feniciska ursprung är palmqvisten, som förekommer på sjelfva handtaget. Hvarhelst detta ornament förekommer kan man vara säker på att föremålet är af
- ↑ Jag kan åberopa som vittne en hvar som studerat feniciska ornamentiken, sådan han förekommer på feniciska tempelruiner och på andra föremål af samma upprinnelse; sannolikt äro en del af egyptisk eller assyrisk upprinnelse och hafva genom bruket blifvit feniciska. De flesta äro aftecknade i 3:dje upplagan af Bronsåldern, sid. 17—18.
