för Skandinaviens. Kanske de äfven stundom afbildade sina strider med infödingarne, eller sinsemellan.
Jag anför detta sista, emedan det synes mig vara det sannolikaste i förhållande till allt det öfriga; men jag begär icke, att andra skola fatta det på samma sätt som jag. Tvärtom skall jag vara mycket tacksam, om någon framlägger en bättre förklaring öfver dessa scener, än dem jag kunnat framlägga.
Anmärkning: 1:o. Ehuru orimligt det synes mig vara, skall måhända dock en och annan ännu påstå, att landets infödingar sjelfva hafva inhuggit figurerna på våra gråstensberg. Härvid bör dock erinras, att de äldsta af dessa figurer äro inhuggna vid början af bronsåldern, och att dermed har fortsatts åtminstone under flere århundraden. Under denna tid, för vid pass 3000 år sedan, befunno sig landets infödingar säkert i ett rått och barbariskt tillstånd. De voro nödsakade att vistas i skogarna och vid vattendragen, för att genom fiske, jagt och djurfångst skaffa sig, för dagliga behofven, kött till föda och djurhudar till kläder som skydd mot hungern och ett hårdt klimat. Således synas de hafva haft annat att tänka på än att uthugga figurer i klipporna. Dessutom hade nog den minsta delen, om ens någon enda bland dem, sett ett fartyg. Och för att med en spetsig sten — annat verktyg hade de icke — i en gråsten inkrafsa en figur, sådan som en af de större skeppsfigurerna, skulle hafva åtgått en mycket lång tid — om det ens var möjligt; och dock finnas ej blott en eller två sådana, utan de förekomma i hundratals, om ej i tusentals; och, hvad som ökar undret, är att de äro alla, äfven i vidt skilda trakter, gjorda efter samma mönster, efter den skeppstyp, som under den tiden endast fenicerna brukade.
Något orimligare än ofvannämnda påstående kan derför väl knappt tänkas.
2:o. Måhända skall någon invända att, om fenicer varit här och vistats i landet så länge, skulle väl något feniciskt ord hafva qvarblifvit i landets språk, hvilket icke är fallet.
Härvid får jag upplysa, att ingenstädes finnes ett folk som talar feniciska, att öfverallt der feniciska folk funnits, har språket så helt och hållet försvunnit, att deraf ej finnes ett enda ord. Tyvärr har också hela den feniciska litteraturen blifvit förstörd. De enda feniciska skrifter jag sett är en stentafla, funnen bland ruinerna af Baals templet i Marseille, några votivtaflor och ett stycke i en komedi hos Plautus. Och dessa skrifter har man kunnat läsa och förstå endast genom språkets likhet med hebreiskan.
Som tillägg till denna min förklaring öfver hällristningarna
i södra och mellersta Sverige, vill jag här, i öfverensstämmelse
dermed, meddela mina åsigter rörande den ryktbara så kallade
