hade i viss mon beredt henne skattefrihet för den stora jordegendom hon, tack vare de enskildes fromhet, hopat, och biskoparne behöfde derför icke i sitt politiska uppträdande känna sig bundna genom några ekonomiska betänkligheter — tvärtom, konungarne voro ej sällan nödsakade att blifva deras gäldenärer och dermed i icke ringa grad deras tjenare. Dubbla bevekelsegrunder kunde således drifva en energisk och uppåtsträfvande man in på den kyrkliga banan; vann han de högsta andliga värdigheterna, var hans rol i samhället gifven. Det är alls icke underligt, att vår historia har att bevara minnet af en Nils Ragnvaldsson, en Jöns Bengtsson, en Kettil Karlsson, en Jakob Ulfsson, en Gustaf Trolle, en Hans Brask.
Men denna episkopatets ställning i det politiska lifvet måste verka menligt på dess kyrkliga hållning. De missionsbiskopar, som inom vidsträckta områden, under otaliga svårigheter, predikade kristendomen för de hedniska svenskarne, voro mycket olika den fast grundade och organiserade kyrkans hierarker, hvilka onekligen voro benägne att vida mera tänka på sin makt än på de dem anförtrodda menniskornas timliga och eviga välfärd. Ett intressant bidrag till denna sida af det svenska episkopatets historia — detsamma återfinnes för öfrigt inom hela den dåvarande romerska verlden — lemnas af den ransakning som år 1328 hölls med anledning af till påfven inlemnade klagomål öfver Linköpingsbiskoparnas betungande visitationsresor. Biskopen reste omkring till församlingarna med många tjenare och till hans följe slöto sig en mängd ädlingar, så att antalet hästar, som en kyrkoherde på landet ibland hade att förskaffa bete, kunde uppgå till 500. Församlingar kunde stå utan kyrkoherde i 10—17 år, emedan ingen hade mod att öfvertaga ett embete, som så snart biskopen kom för att å tjenstens vägnar göra ett besök, skulle bereda innehafvaren ekonomisk ruin.
Som presterna i följd af påflig statskonst voro beröfvade hemlifvets och familjens band, måste de nästan uteslutande beherrskas af ståndsintressen. Hurudan den krets än var, inom hvilken de sågo dagens ljus och mottogo sina tidigaste intryck, hade de väl inträdt i kyrkans tjenst, kunde deras föregående ställning och förhållanden vara dem fullkomligt likgiltiga. Någon prestkast kunde visserligen icke utbilda sig, då de andlige voro dömde till celibat, men under de för handen varande förhållandena gjorde
