det alls intet att presteståndet rekryterades från de andra stånden, i synnerhet från frälsemannens och borgarnes, mest från de senares. Det var dock gifvet, att särskildt under de första skedena af medeltiden var det de högborne prestmännen, som svingade sig upp till de högsta posterna. Likväl hafva äfven borgaresöner inom den svenska medeltidsförsamlingen burit mitran. Ju mer århundradena framskredo, ju mer hela tidsriktningen blef demokratisk och borgarebarn begynte egna sig åt studier, desto oftare kommo de i tillfälle att erhålla höga platser i kyrkans tjenst. Vadstena kloster var i hög grad en aristrokratisk stiftelse, men redan dess fjerde abbedissa var en borgardotter. Eget nog styrdes det vidsträckta och i alla afseenden ansenliga Linköpingsstiftet under medeltiden af mer än en borgareson. Den sista af dem var doktor Hans Brask.
Fadren var borgmästare i Linköping. Sonen Hans egnade sig åt studier, graduerades i Greifswald, studerade juridik och teologi, vistades länge i utlandet och blef vid 41 års ålder domprost i Linköping. Alltifrån den tiden — han blef som domprost riksråd — begynner han spela en rol i Sveriges historia. Åtta år derefter, 1513, blef han biskop. Såsom sådan visade han sig som ett af den romerska kyrkans kraftigaste stöd i Sverige.
Hans verksamhet inom kyrkan och staten var öfvervägande konservativ. Hans politiska trosbekännelse lydde så: allmogens skattebördor få ej minskas, ty kronans inkomster måste bevaras, men kyrkan och ridderskapet skola hafva frihet, ty på dem hänger hela rikets frihet. Med en viss saknad kunde han hänvisa på utlandets bestämdare utpräglade feodala och hierarkiska statsskick. Karakteristiskt är ock hvad han sade vid den för hans sak så ödesdigra Vesterås-riksdagen 1527: de andliga äro skyldige konungen lydnad och huldhet, men allenast så vida det ej strider mot påfvarnes stadgar och de allmäneliga kyrkomötenas beslut. I kyrkligt hänseende var han af den fulla öfvertygelsen att lära och sed, sådana de förekommo inom den romerska kyrkan, voro sådana som de borde vara; missbruk hade visserligen här och der insmugit sig, de borde afskaffas, men eljes voro alla ändringar obefogade, sådana skulle ock förvisso afstyras af Gud, som icke skulle låta helvetet blifva sin kyrka öfvermäktigt. När man till stöd för de nya åsigter som begynte göra sig gällande, vädjade till det nya testamentets skrifter, lät kyrkans herde Hans
