Brask, efter hvad icke lång tid derefter berättas, förleda sig till det väl kraftiga uttrycket, att det vore bättre om Paulus — han menade Pauli skrifter — vore bränd än af hvar man känd.
Den af inga tvifvelsmål anfäktade öfvertygelsen om det beståendes förträfflighet, på hvilken Brasks konservativa åsigter hvilade, förenad med mycken lärdom och med begär att framstå och herrska gjorde honom till ett hufvudstöd för de reaktionära sträfvanden, som reste sig mot konung Gustafs bemödanden att så i kyrkligt som politiskt hänseende reformera de svenska förhållandena. Ett hufvudstöd var han, man kan näppeligen kalla honom en hufvudman, ty han egde icke nog energi att gå anfallsvis tillväga, han nöjde sig med att göra segt motstånd och hans personlighet vägde nog mycket, för att vara ett svårt hinder för de nya idéernas utveckling. I de fall då han icke ansåg, att ett öppet motstånd var möjligt, tog han sin tillflykt till list, eller ock höll han sig undan. Karakteristiskt är i det förra afseendet hans beteende vid det tillfälle, då erkebiskop Gustaf Trolle afsattes — Brask bekräftade för sin del domen genom att förse den med sitt sigill, men in i dettas vax gömde han, för framtida säkerhets skull, en protest. Mig synes, att denna handling vitnar så mycket sämre om Brasks karakter, som han antagligen af fosterländska skäl var ense med rådets pluralitet, att Trolles danskvänliga stämplingar borde stäfjas, hvadan det hela blir helt enkelt ett sjelfviskt försök att slippa, såsom medbröderna, ansvara med sitt lif för sina ord och handlingar. Det var, enligt hans åsigt, olämpligt att bestämdt uttala sig för en viss åsigt, ty man kunde icke veta huru länge den åsigten skulle vara den gällande: ”vårt folks mening”, yttrade han ”brukar lätt vexla, hvad som nu gillas ogillas en annan gång”. Men icke ens det motstånd han visade egde en inneboende kraft som gjorde honom trots alla stormar orubblig — han föll icke, utan vek undan, när han efter 1527 års riksdag öfvergaf sitt fädernesland.
Hans Brask var således visserligen en framstående personlighet, men icke en sådan som tillvinner sig vår aktning någon högre grad. Men det kan icke förnekas, att han jämte sina fel hade goda egenskaper, åt hvilka vi böra egna ett icke sparsamt lof.
