äfven alla de å dem förekommande perlorna och ädelstenarne; för hvar och en af de senare skulle färg och namn angifvas å listan[1]. Kapelldjeknen skulle hafva allt detta inlåst och skulle förvara nyckeln till kapellet, hvilket det ålåg honom att hålla rent och snyggt samt förse med allt som för gudstjensten erfordrades. Han skulle om vintern värma upp det och om sommaren pryda det med blommor.
- ↑ Eget nog är denna lista långt ifrån fullständig. Då så vidt jag
minnes icke i något nyare svenskt arbete redogöres för den katolska
biskopens drägt — den som bars under vår medeltid — torde
en kort skildring kunna intressera läsaren. En skematisk
afbildning, så mycket möjligt är framvisande drägtens olika
beståndsdelar, finnes icke publicerad; i brist af en sådan hänvisar jag till fig.
163 och 164 i min bok Sveriges Medeltid 1350—1521 (bilder af
Linköpingsbiskopen Nils Hermanssons och Åbobiskopen Henriks
grafvårdar).
På fötterna träddes först strumpor (caligæ) af siden eller sammet och derefter påsattes de ofvan omnämnda sandalerna. Öfver hufvudet lades en fyrkantig, framtill broderad linneduk, amictus, hvars nedre hörn drogos fram så de betäckte halsen, två i de öfre hörnen fästa band knötos derefter om halsen, hvarigenom det hela kom att se ut som en tätt åtsittande kapuschon. Öfver underkläderna sattes en alba en linneklädnad, oftast, såsom namnet angifver, hvit, fotsid och försedd med ärmar, som slöto tätt kring handlederna; nedtill plägade alban prydas med ett fyrkantigt, dyrbart broderi. Å båda de anförda bilderna är det alban som synes nedtill, å båda försedd med det nämnda broderiet. Alban hölls om lifvet med en gördel (cingulum) och utanpå alban lades öfver axlarne ett bredt band af siden eller ylle, hvars båda längst ut vidgade ändar hängde ganska långt ned å framsidan — den s. k. stolan, som ses fig. 163. Öfver alban sattes vanligen (icke å fig. 163) dalmatica (se ofvan) eller tanicellum eller båda två. Dessa plagg voro hvarandra nästan alldeles lika, det ena allenast längre än det andra; var det ena rödt, plägade det andra vara hvitt — det ena af dessa plagg ses mycket tydligt fig. 164. Öfver allt detta sattes, casula, (infula, planeta), messhaken, som fordom var både å fram- och baksidan rundad, och amictus drogs ned från hufvudet, så att den omslöt halsen. På händerna drogos handskarne, på den högra handen sattes ringen, öfver den venstra armen lades manipulum, ursprungligen ett handkläde, som småningom fick utseende af ett smalt, rikt orneradt band, i den venstra handen hölls stafven och på hufvudet satt mitran med de två baktill nedhängande banden. Messhaken bars allenast vid förrättande af messoffret; eljes användes den vida korkåpan (cappa). — Som biskopen var
