Hur biskopen i Linköping bodde veta vi icke nu. Vi få emellertid icke, när vi vilja låta fantasien för oss måla utseendet af hans bostad, taga nutidens förhållanden till ledning. Inom medeltidens tjocka murar med de små fönstren hade man helt andra vanor och behof än i nutidens öfverallt genombrutna korthus. För festliga lag fordrades en stor sal, men i öfrigt nöjde man sig i allmänhet med små rum eller, om man hade ett stort, fick det tjena att tillfredsställa en mängd olika behof. Det kan i sådant afseende vara lärorikt att se det hus, som Linköpingsbiskoparne hade för sin räkning uppfört i Vadstena — ett litet tvåvåningshus med två rum i hvar våning[1]. Der fanns visserligen icke någon festsal och vi få derför ej derefter sluta oss till utseendet af biskopshuset i Linköping eller till rumindelningen i Östgötabiskopens slott, men vi kunna här lära oss, hvad man ansåg sig behöfva i hvardagslag. Man invände icke häremot att när vi äro stadde på en resa, nöja vi oss med nästan hvad som helst, och att vi derföre icke få efter ett nattqvarter under en resa göra slutsatser med afseende på våra vanliga bostäder. Just för att icke behöfva hålla tillgodo med hvilket qvarter som helst, hade en Linköpingsbiskop åt sig och sina efterträdare byggt ett eget hus i Vadstena, der klostrets angelägenheter ofta kräfde biskopens närvara, och vi kunna vara förvissade, att man vid husets uppförande tog hänsyn till hvad den tiden ansågs vara beqvämt och bra.
För eget behof hade biskopen en kammare, sofrummet, och utanför detta låg en förkammare. Här betjenades han särskildt af kammarsvennen och dörrsvennen. Dörrsvennen höll rent i förkammaren, såg till att der alltid fanns en handduk, svarade för att i biskopens kammare alltid fanns rena skor och ”pantoffler” och ett rent bäcken. Kammarsvennen, som förvarade
- ↑ Afbildadt i Sveriges Medeltid 1330—1521, fig. 303—305.
förbunden att alltid bära alban, men denna genom sin längd var besvärlig, ersattes den gemenligen i hvardagslag med det kortare plagget rocket, som redan omtalats. Med bibehållande af alban i dennas ursprungliga eller förkortade skick gingo de andliga i hvardagslag ungefär klädda på samma sätt som lekmän, dock hade de i allmänhet sida kläder, som borde vara mörka och icke fingo på något i ögonen fallande sätt utsiras. På hufvudet bar man då gerna en barett.
