kammarnyckeln, höll kammaren snygg, höll ordning på biskopens gångkläder och linne, på klädesqvasten, näsdukar, vantar, handskar, lyktor, ljusstakar och vaxstapel, bäddade sängen, som hvar lördag skulle förses med rena lakan, gjorde upp eld och öfvervar biskopens toilett, till hvilken dörrsvennen bar fram friskt vatten, fat och handkläde. Ville biskopen om aftonen gå ut, gick dörrsvennen före honom med lykta.
Till utförande af maktpåliggande ärenden och förnämligare tjenster i huset hade biskopen väpnare eller svenner samt vidare småsvenner och till sist smådrängar. För dem och andra tjenare upplästes på julaftonen gårdsrätten d. v. s. de stadgar, efter hvilka hela hushållet hade att rätta sig, och vid samma tillfälle »miste småsvennerna huden» — en antagligen mindre angenäm julklapp. Bland småsvennerna funnos tre honoratiores, mästersmåsvennen (gammalsvennen), (mun)skänken och hissaren — om de sistnämndes åligganden skola senare ett par ord nämnas —; öfver dem alla stod kökemästaren, som icke får förvexlas med kocken. Småsvennerna voro af olika slag; somliga af dem stodo, såsom nyss antyddes, »under vårt ris», andre voro fullt vuxne och gjorde tjenst med häst och harnesk, de kunde få sitta till bords med gammalsvennen och hade då rätt att till sin egen uppassning hafva en smådräng, som alltid måste vara så stor, att han kunde rida i sin herres harnesk. Utom de smådrängar, som kanslern, väpnarne och vissa bland småsvennerna hade, funnos äfven »herrens egna drängar», som hade sina särskilda uppgifter och som dessutom skulle, på kökemästarens befallning, inträda i småsvennernas ställe, om så behöfdes. De skulle, så snart de icke upptogos af några förrättningar, stå tukteligen och höfviskt för dörren. De af dem som läsa kunde, skulle läsa med »herren» hvar sin vecka och tjena vid messan. En af dem hade sig anförtrodda sin herres sköld och hatt, och skulle under resor (krigiska färder) äfven taga vara på hans svärd och glafven (spjut) under ridten, på hans stöfler och sporrar under det de lågo i nattqvarter.
Denna del af tjenstepersonalen var således mycket stor; dess värre sakna vi all möjlighet att uppgifva dess antal.
Biskopen egde inom stiftet en mängd gods, af hvilka några sköttes af rättare, den större delen var utlemnad åt landbönder
