(arrendatorer). Desse behöfde kontrolleras, afraden skulle upptagas, likaledes saköresmedlen eller de bötesandelar, som enligt lag tillföllo biskopen. För sådan tillsyn och uppbörd hade biskopen s. k. lands- eller ridfogdar. Det senare namnet erhöllo de emedan deras embete gjorde det för dem nödigt att rida om kring i landet med sina följeslagar; åtminstone ett par af dem fingo rida med fyra hästar, d. v. s. med tre kamrater. Landsfogdarne voro icke färre än sju, nämligen två i Östergötland, som genom Stångån delades i tvenne delar, en i Tjust (norra delen af Kalmar län och en del af södra Östergötland), en i Möre (södra delen af Kalmar län), en på Öland, en i Sunnerbo eller som han äfven och med mera skäl kallades i Finveden (vestra Småland) och en i Njudung (norra Småland). Så mycket land låg den tiden under biskopsstolen i Linköping utom Östergötland: hela Kalmar län och Öland, hela Småland utom Värend, som utgjorde Vexjö stift, och dessutom Gotland. »En god fogde öfver landborne och sakörena, heter det i handskriften, är skyldig att bevisa sin herre yttermera tro och huldhet, ju mera han är betrodd än andra tjenare». Hans embete var ock synnerligen omfattande och maktpåliggande. Om sådan icke förut fanns, skulle han för sitt fögderi upprätta en fullständig jordebok, i hvilken infördes, biskopen och honom sjelf till rättelse, hvart enda biskopsstolens gods med dess tillhörande förmoner, ekskogar, qvarnströmmar, vattenverk, ängar, trägårdar, humlegårdar, ruddammar, skogslotter och utskogar m. m. samt den ränta, som årligen borde af godset utgå. Landsfogden skulle tillse, att all denna jord sköttes, han antog landbönder och skulle han tillse, att årligen så mycket som möjligt af den öde liggande jorden åter eller af nytt blef upptagen. Det medgifves, att kyrkans myckna jordegendom, af hvilken en stor del var privilegierad, var de samtida regenterna och landet till olägenhet, emedan den icke till staten, under vanliga och ovanliga förhållanden, inbragte så mycket som kronans jord och den vanliga skattejorden, men för de allmänna ekonomiska förhållandena och för all framtid var kyrkans rikedom på gods och jordar obestridligen en fördel. Under medeltiden voro samfärdsförhållandena sådana, att någon afsättning i större skala af säd från de enskilde icke var tänkbar, det skulle nämligen hafva blifvit för kostbart för säljaren att transportera sin säd till den lämpligaste
