marknadsplatsen och man kunde icke begära, att köparen skulle i en mer eller mindre afsides liggande del af landet uppsöka varan med utsigt att få underkasta sig gränslöst besvär och stora omkostnader för att få den hemforslad. Deraf blef en naturlig följd, att de enskilde jordbrukarne (med undantag af enstaka rika stormän) funno sig nödsakade att inskränka sitt jordbruk nästan till den grad, att det allenast fyllde husets behof — man hade icke giltig anledning att af jorden kräfva så mycket den förmådde gifva. Annorledes förhöll det sig med biskoparne, som voro kapitalstarka, som hade mycken egendom, så att ett öfverskott i sädesproduktion utöfver husbehofvet kunde blifva ansenligt, och som hade det så stäldt, att alla natura-prestationer inom hvart område utan någon kostnad för biskopen fördes till hans hufvudgård inom området, hvadan han sjelf behöfde besörja och bekosta kostnaden allenast för transporten derifrån till den marknadsplats han önskade. Blott andliga och verldsliga stormän och konungen — inga andra — kunde derföre inom sina egendomar uppdrifva jordbruket, de voro de ende, som denna tid kunde tänka på en sädesexport. För dem var det derföre angeläget, att obrukad jord blef bruten och att sådan, som förr odlats men lemnats, åter blef upptagen. Om ett vackert sträfvande i denna riktning vittna t. ex. Uppsala stifts godslängder under medeltiden. Det tyckes emellertid hafva fattats folk för att företaga alla de odlingar, som ansågos nödiga eller lämpliga. I den handskrift, som vi f. n. följa, omtalas ett gods i Småland, som låg öde allt sedan den stora dödens tid, d. v. s. sedan midten af 1300-talet.
Särskildt maktpåliggande var fogdarnes uppgift inom kustområdena, alldenstund de der hade att sysselsätta sig icke allenast med jorden, utan äfven med storfisket i Östersjön. För att sätta oss in i deras arbete, taga vi som exempel fogden östanstång. Utom det som tillkom hans kamrater skulle han mottaga allt biskopens landgille från Gotland, mälta och förvara det i Söderköping, i öfrigt skulle afraden införas till biskopsgårdarne, af hvilka i denna del af landet Munkeboda och Rönö voro de vigtigaste. Han skulle hafva tillsyn öfver biskopens fiske i Norrköping, så att der aldrig fattades tunnor och salt. Han skulle tillse att fiskarebåtarne voro i godt stånd och fullt utrustade och skulle med synnerlig uppmärksamhet följa vårfisket inne i Bråviken
