samt vid Arkön (Alräckia) utmed vikens mynning samt, från och med slutet af juli, höstfisket vid Härskär och Björkskär (utanför Östergötlands sydligaste kust) eller annorstädes der fisken gick till. Sedan fisket var afslutadt, skulle fogden återtaga all den till fiskarefolket utlemnade redskapen, tillse att båtarne ordentligen uppdrogos och derefter följde redovisningen.
Med tionden hade landsfogden intet att skaffa; den infördes i biskopsbodarna å kyrkogårdarne genom presterskapets försorg. Sådana var i öfrigt den tiden de ekonomiska förhållandena, att fogden icke fick mottaga någon lösen för de varor, som landbönderna skulle lemna in natura, smör, honung o. d. ”eftersom myntet alltid försvagas och räntan derigenom minskas, ja snarligen kommer till intet”.
Till de tjenstemän, hvilkas embetsförvaltning omfattade en större del af landet, hafva vi att räkna bergsfogden, jägaren och fodermarsken, som visserligen hade sin station vid Linköpings gård, men dock hade att göra med en stor del af stiftet.
Jägaren skulle hafva två fat rep, två par stöfvare med koppel och jägarehorn, under vintern (mellan mårtensmessan i november och Marie bebådelsedag) skulle en häst stå till hans disposition. Mellan den sistnämnda dagen och olsmessan i juli skulle jagten hvila och var jägaren skyldig under denna sin ledighets tid att deltaga i vårfisket. Hans löneförmåner voro: hälften af alla skinn han under årets jagt förvärfvade — ville fogden ej köpa dem för biskopens räkning, hade han rätt att sälja dem till den mestbjudande — 8 alnar vadmal till en kjortel, 4 alnar till byxor, 4 alnar till tröja, ett skjortlärft, 5 mark svenska penningar och 4 par skor.
Fodermarsken hade i uppgift, att sedan biskopens många hästar blifvit i medlet af november intagna från betena, besörja om deras fördelning på landsbygden, ty det hörde äfven till biskopens förmoner, att hans hästar skulle vintertiden fodras och deras vaktare underhållas af kyrkor, kloster, prester, prebendeinnehafvare och deras landbor, med undantag allenast för sådana prester, som icke brukade annan jord än sin prestgård, samt klockare utan boställe. Hästvaktaren, som var inqvarterad i en bondgård, var förbunden att nöja sig med maten och ölet, som bonden kunde bjuda på, han fick icke draga ”gäster eller solleri” in på bonden, han fick icke göra våldsverke på bondens
