skörderedskap anskaffas. I juli skulle valnötter syltas, i Skeninge skulle köpas Vermlandslax och torkad gös. I augusti skulle baggfisk köpas i Lödöse, körsbär syltas, vid midten af månaden borde vinterrågen sås. I september skulle stubben af den skurna säden vändas, ler kastas, tunnorna, i hvilka vinterförrådet skulle förvaras, tillses samt slutligen ett par oxhudar mentas, för att af dem göra grimmor, sadelgjordar och stigläder. Vid första barfrost i oktober skulle veden huggas. I november skulle säden mältas, innan tionden infördes, båtarna uppdragas, hästarne sändas bort på utfordring, fläsket rökas. Till julen skulle inköpas färsk fisk och vildt.
Allt som inköptes skulle naturligtvis förvaras i derför afsedda byggnader. I biskopsgården fanns en fatbur, som sköttes af fatburssvennen och fatbursqvinnan, der funnos ock visthus, korn- och råghus och spisekällare, hvilka sköttes af redesvennen. Denne hade hvarjehanda uppdrag. Han skulle hålla tillsyn öfver bryggaren, som skulle mälta, mala maltet och köra lagen samt besörja gödesvin med mäsk och drägg och akta att stigan ej blef tom. Redesvennen skulle vidare säga till gårdsfogden om färsk mat, färsk fisk och salt fisk, ägg, höns, gäss, lamm och villebråd, när så behof gjordes. Han skulle hafva tillsyn med fäkarlen och gödoxarne, med mjölkdejan i afseende på smör och mjölk, särskildt hur mycket smör hon samlade, han skulle hålla reda på hur mycket fogden sådde, han skulle mottaga afrad, landgäld och tionde, se till att hägnader, vagnar, och slädar alltid voro i godt stånd, hvar lördag mottaga allt flott som under veckan samlats i stegerhuset m. fl. yttre göromål, till hvilka kommo några inomhus, som strax skola omnämnas.
Redesvennen var således en betydande person i biskopens hof. Vi kunna vid hans sida sätta en annan förtroendeman kökemästaren, hvilken är noga att skilja från kocken, som hade köket till sin embetssfer: kökemästaren var hufvudet för större delen af tjenstepersonalen inom hus.
Att kocken, ehuru en underordnad tjenare, var en vigtig person förstår en hvar som vet att en romersk biskop under 1500-talet i allmänhet icke var någon asket. Man åt den tiden mycket, det fanns visserligen omvexling i maten, men det hela var temligen tungt, så mycket mer som den vätska, med hvilken maten företrädesvis blandades, var öl. Den handskrift, som å
